Shabbat Zachor - Att utplåna ondskan

Hej!

Denna shabbat är det Shabbat Zachor - Kom-ihåg-shabbaten. Det innebär att i slutet av Torahläsningen i synagogan lägger man till ett stycke från Devarim (5 moseboken), som är en hänvisning till att Purim infaller under den kommande veckan.

Kom ihåg vad amalekiterna gjorde mot dig när ni drog ut ur Egypten. När de mötte dig på din väg och du var trött och utmattad, högg de ner alla dina eftersläntrare utan att frukta Gud. När Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla fiender runt omkring, i det land som Herren, din Gud, vill göra till din egendom och låta dig ta i besittning, skall du utplåna minnet av amalekiterna från jorden. Glöm aldrig detta!
Devarim 25:17-19

En mysig liten uppmaning till folkmord, alltså.

Som alltid räddar vår rabbinska tradition oss ur denna knipa. I Talmud Berachot 28a kan vi läsa att alla folken runtomkring Mellanöstern skingrades och blandades ihop när den assyriska kungen Sanncherib härjade och deporterade flera folkgrupper.

Stammarna Judah och Benjamin, som bildade den södra kungariket, Judah, räddades undan detta hemska öde, men de resterande tio stammarna, som bildade det norra kungariket, Israel, försvann. I samma veva försvann också Amalek-folket. Vi slipper då (tack och lov!) att gå runt och döda amalekiter.

Efter att man har avslutat Torahläsningen, läser man en stycke ur Nevi'im (Profeterna), den delen av Tanach (den hebreiska bibeln) som skildrar judarnas historia från och med Torahns slut till Första templets förstörelse.

Stycket som man läser handlar om judarnas första kung, Shaul, som kom från Benjamins stam. Han får befallningen av profeten Shmuel att starta krig mot Amalek:

Samuel sade till Saul: "Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till hans ord! Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor."
Första Samuelsboken 15:1-3

Ja, vad ska man säga? Jag är bara tacksam för att min judendom inte ser ut så här längre, att judendomen har utvecklats och också vår bild av Gud och vad Gud vill av oss har utvecklats i takt med det.

Shaul gör som Shmuel har befallt honom att göra, han går ut i krig mot Amalek och besegrar dem, men han undviker från instruktionerna på en viktig punkt:

Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila ända fram till Shur, öster om Egypten. Deras kung Agag greps levande, men alla andra vigdes åt förintelse och höggs ner med svärd.
Saul och hans män skonade Agag och vidare det bästa av boskapen, de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjorde med allt det odugliga och värdelösa.
Första Samuelsboken 15:7-9

För detta återvänder Shmuel till Shaul och skäller ut honom. Shaul har inte lyssnat till Gud, Gud har förkastat Shaul som kung. Shmuel låter hämta den tillfångatagna kungen Agag och avrättar honom framför Shaul.

Det är en djupt obekväm och blodig historia, men vi ska inte ta det ur sitt sammanhang. "Utplånings"-krig var inte ovanliga på den tiden och det om att alla skulle dödas var ofta en grov överdrift. Amalek-folket anföll ju själva de nyss frigivna slavarna mitt ute i öknen, oprovocerat och bakifrån med avsikten att döda kvinnorna och barnen först. Kunde israeliterna kompromissa med en sådan fiende?

Men vad har denna berättelse med den glada helgen Purim att göra? Svaret hittar vi i Purim berättelsen, Esters boks tredje kapitel:

Någon tid senare hedrade kung Achashverosh agagiten Haman, Hammedatas son: han befordrade honom och gav honom högre rang än någon av sina furstar. Alla ämbetsmännen vid Kungliga porten föll ner i vördnad inför Haman, så som kungen befallt. Men Mordachaj föll inte ner inför honom.
Ämbetsmännen i Kungliga porten frågade Mordachaj varför han trotsade kungens befallning. Dag efter dag talade de med honom utan att han lyssnade till dem. Då underrättade de Haman för att se om Mordachajs skäl skulle godtas: han hade sagt dem att han var jude.
När Haman såg att Mordachaj inte föll ner i vördnad inför honom fylldes han av vrede. Det var inte nog för honom att ta livet enbart av Mordachaj, utan när han fick reda på vilket folk denne tillhörde ville han utrota alla judar i Achashverosh rike, Mordachajs folk.
Esters bok 3:1-6

Haman är en agagit - han härstammar från kung Agag. Mordachaj, har vi redan fått veta i det föregående kapitlet, är benjaminit - från samma stam som kung Shaul. När Haman får veta att den där typen som inte bugar sig för honom är jude, är hans reaktion omedelbar: "Mordahcaj ska dö och alla andra judar ska också dö." Det gamla hatet blossar upp igen.

Haman är borta och Amalek-folket är borta, men Amalek-andan finns kvar. Den kallas idag för antisemitism, att hata av judar, just för att de är judar. Amaleks ideologi har många arvtagare och genom vår historia har antisemitismen

Varje år när Megillat Ester läses i synagogan, så väntar vi på Hamans namn för att kunna bua, stampa och snurra harskramlor för att blotta ut namnet. Det blir till en lek för åhörarna: när kommer nästa "Haman"? När ska vi börja väsnas igen?

Det är ett positivt och renande sätt att möta ondskan - vi glömmer den inte, men vi låter den inte heller utplåna vår glädje och lycka.

Kol tuv,

PS. Jag har också ett inlägg från september om detta stycke: Kom ihåg att utplåna minnet... Dela med dig av dina intryck av den också!

Tetsaveh II - Är motvilligt ledarskap det bästa?

Hej!

Låt din bror Aron och hans söner träda fram ur kretsen av israeliter för att bli präster åt mig: Aron själv och hans söner Nadav och Avihu, Elasar och Itamar.
Du skall låta sy en helig dräkt till ära och prydnad för din bror Aron...
Shemot (2 moseboken) 28:1-2

Veckoavsnittet, parasha Tetsave, handlar för det mesta om Moshes bror Aharon och hans fyra söner, som ska bli cohanim, präster, och tjänstgöra i Mishkan, Tabernaklet.

Ett särskilt fokus sätts på kläderna, uniformen, som Aharon och alla Cohen Gadol, överstepräster skulle ha på sig när de tjänstgjorde.

"Du"-et i texten är Moshe, som Gud instruerar om kläderna mm, men intressant är att Moshe nämns inte vid namn en enda gång i hela Tetsaveh. Efter Bereishit, första moseboken (som skildrar en tid innan Moshe föddes) är det den enda av Torahns parashiot som inte nämner Moshe vid namn.

En tolkning är att det var meningen eftersom Tetsaveh handlar om Aharon och hans söner - det religiösa ledarksapet och det är de som ska stå i rampljuset.

En annan tanke är att Tetsaveh alltid kommer i slutet av veckan då 7 Adar infaller, som enligt Midrash är Moshes födelsedag (och dödsdag). Moshe skildras alltid som en väldigt ödmjuk man, en man som helst inte ville stå i rampljuset. På hans födelsedag får han som han ville - han slipper att stå i centrum bara denna gång.

Det är en gullig liten tolkning, men får mig också att fundera kring denna egenskap av ödmjukhet hos våra ledare idag. Moshe valdes av Gud och "tvingades" ställa upp som folkets profet och ledare. Han var trogen Gud och sin uppgift, men skulle kanske ha föredragit om någon annan hade klivit fram och gjort jobbet.

Detta är mycket ovanligt idag. Vi väljer våra ledare idag bland dem som ställer upp i val och vill helst av allt vara med och bestämma samt synas i media. Det ligger i sakens natur.

Men visst skulle det vara skönt med ledare som inte ville stå i centrum, men kände sig manade att leda för att de var bäst lämpade för de utmaningar och problem som behövde lösas?

Det är en utopisk tanke, men det tilltalar mig.

Kol tuv,

Tetsaveh I - Ljuset som lyser upp i mörkret

Hej!

Denna shabbat läser vi parashat Tetsaveh, som börjar i Shemot (2 moseboken) kapitel 27 med dessa verser:

Du skall befalla israeliterna att skaffa dig ren olja av stötta oliver till lampstället, så att lamporna kan sättas upp varje dag.
I uppenbarelsetältet, utanför förhänget som hänger framför förbundstecknet, skall Aron och hans söner se till att lamporna brinner natten igenom inför Herren. Detta skall vara en oföränderlig stadga för israeliterna genom alla släktled.
Shemot 27:20-21

Detta handlar om Menorahn, den sjuarmade ljusstaken som ska alltså alltid hållas tänd, dag som natt.

När Makabéerna - som hade kämpat mot helleniserade judar och den greksyriska kungen Antiochus soldater - intog Templet ville de rena det från avgudastatyer och orena djur och återinviga Guds hus. Ordet chanukka betyder just invigning.

I Talmud så berättas det att så fort Templet var renat ville Makabéerna få igång den igen och det första de gjorde var att tända Menorahn, men de fann inte tillräckligt mycket av den rena oljan som det står om i Tetsaveh. Det skulle ta åtta dagar att skicka efter och få dit ren olja och oljan som de hade skulle bara räcka i en dag.

Vad skulle de göra? Menorahn ska alltid vara tänd, "detta skall vara en oföränderlig stadga för israeliterna genom alla släktled". De var tvugna att tända den och vänta på att den skulle slockna igen, men det gjorde den inte - oljan brann i åtta dagar så att de kunde fylla på med ny olja (därför firar vi Chanukkah med att tända en åttaarmad ljusstake, en chanukkiah).

Man kan tänka sig att genom detta minimala mirakel (jämför det De 10 plågorna, eller med havet som delar sig) visade Gud sin närvaro, godkännande och stöd till judarna som hade kämpat för att bevara judendomen, mot hellenistiska influenser.

Nu står inte denna berättelse med i Makabéböckerna, den historiska skildringen av Makabéernas kamp, utan endast i Talmud. Man kan därför fråga sig hur mycket av den är önsketänkande, då rabbinerna på sin tid ville ta fokuset från den mänskliga segern, med dess våld och dödande och sätta fokus istället på Gud.

Själv sätter jag inte så står vikt på frågan om något har hänt eller inte. Det viktiga för mig är vad vi idag kan lära oss om det. För mig för det tankarna till hur vi tolkar historiska händelser i våra dagar.

Vi kan antingen se den krassa verkligheten, eller söka oss bortom den, och försöka hitta det andliga ljuset som skiner upp i mörkret.

Kol tuv,

Vi har en vinnare!

Hej!

En kort resa till den kungliga hufvudstaden, en dotter sjuk i feber och en mor på besök gör att jag har fått ett ganska komprimerat schema denna vecka.

Men jag kan informera om att vi har en vinnare på Vinn en bok-tävlingen - det är Jacobi, som lämnade en kommentar den 5 februari.

Jag har mejlat Jacobi och han skrev tillbaka med en kort beskrivning om sig själv, vilket gjorde att jag bara vill veta mer!

Jag heter Yacov, och är 24 år gammal och är student. Född i en liten judisk stad i Etiopien som heter Ambover, 1984 så gjorde vi Aliyah till Israel, via Sudan, pga av att inbördeskriget i Ethiopien startades. I Israel kom vi till en stad som heter Ashdod, som ligger i södra Israel.

Jag har uppskattat alla kommentarerna och de livliga diskussionerna som uppstod på en del inlägg. Det har varit väldigt roligt att läsa dem och svara på (en del av) dem, fast jag inte alltid hunnit med att svara.

Vi startar en ny tävling denna månad och nu är det Sveriges nya Pesach Haggadah som lottas ut. Så här beskriver Hillelförlaget boken:

En förtjusande vacker och annorlunda Haggada, som inspirerar, aktualiserar och problematiserar de klassiska texterna och får oss att leva oss in i den storslagna berättelsen om de 40 långa åren i öknen - vandringen från slaveri till frihet.

Så lagom till Pesach har ni chansen att vinna denna riktigt fina bok. Samma regler gäller som förra månaden:

Minst en gång under mars måste du ha lämnat en kommentar till något inlägg på bloggen. Det är inte svårt. Klicka bara på "Kommentera!" eller "X kommentarer" under inläggets text (se exemplen här nedan) och skriv något i rutan som poppar upp.

<- ELLER ->

Du behöver inte skriva en briljant analys av Rashis kommentarer på parashat Mishpatim eller något sådant. Skriv bara vad du själv tycker och tänker om inlägget du kommenterar. Glöm inte att ha med en giltig mejladress, så att vi kan kontakta dig om du vinner (adressen kommer inte att ses av andra besökare).

I början av april lottar vi ut vinnaren, så låt kommentarerna flöda*!

Kol tuv,
* Kommentarerna till detta inlägg räknas inte med i lottningen...

Teruma - Längre och längre in i heligheten...

Hej!

Har inte riktigt kommit igång med en kommentar på Parashat haShavua, veckans Torahavsnitt som heter Teruma, men nu ska jag försöka skriva några rader...

Herren talade till Mose: Säg till israeliterna att samla in en gåva åt mig. Av var och en som känner sig manad skall ni ta emot gåvor åt mig. Och detta är vad ni skall samla in: guld, silver och koppar, violett, purpurrött och karmosinrött garn, fint lingarn och gethår, rödfärgade baggskinn, delfinskinn, akacieträ, olja till lampan, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen, onyx och andra ädla stenar att sätta på efoden och på bröstväskan. De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem. Denna boning och allt som hör till den skall ni göra helt enligt de förebilder som jag visar dig.
Shemot (2 moseboken) 25:1-9

Parashat Teruma är den första av fyra Mishkan-parshiot (avsnitt). Mishkan är Tabernaklet (tempeltältet) som israeliterna byggde i öknen. Stammen Levi hade till uppgift att bära den, ställa upp den och packa ner den varje gång folket förflyttade sig från en plats till en annan.

Så här ser de fem sista veckoavsnitten i Shemot ut:

1. Teruma - Planerna för konstruktionen av Mishkan och dess inredning
   
2. Tetsave - Planerna för Cohanim (prästerskapet) och deras uniform
3. Ki tisa - Synden med Den gyllene kalven och följderna av den
   
4. Vajakhel - Byggandet av Mishkan och dess inredning
   
5. Pekudej - Tillverking av Cohanimens kläder, Mishkan färdigställs

Stora delar av Teruma respektive Tetsave är nästan identiska med Vajakhel respektive Pekudej.

Planerna för Mishkan går in i minsta detalj. Ett exempel:

Du skall väva våder av gethår till ett tält över boningen; elva våder skall du väva. Varje våd skall vara 30 alnar lång och fyra alnar bred; alla elva våderna skall vara lika stora. Du skall foga samman fem våder för sig och sex våder för sig och vika den sjätte våden dubbel på framsidan av tältet. Du skall göra 50 öglor i kanten av den ena våden, den som är ytterst på det ena hopsatta stycket, och 50 öglor i kanten av våden på det andra hopsatta stycket.
Shemot 26:7-10

Zzzzzzzz....

Öh, va?? Ursäkta, jag nickade till där...

Nej, jag tycker inte att instruktionerna till Mishkan är väldigt spännande läsning, såvida man inte är inredningare, arkitekt, eller seriös bibelforskare.

När någon annan gör grovjobbet så tycker jag att det är coolt att se slutresultatet, som i Timna Park, i Aravaöknen, utanför Eilat. Där har man byggt denna rekonstruktion av Mishkan i 1:1 skala.

"Lådan" i mitten är offeraltaret, och "bordet" mellan altaret och själva tältet var ett stort bronsfat där cohanim skulle tvätta sina händer. Inuti tältet hittar man bl.a. Menorahn, den sjuarmade ljusstaken och den heliga förbundsarken.

Hela konstruktionen är faktiskt kvadrater inom kvadrater. Den yttre gården utgör två kvadrater, med altaret i mitten av den ena. Inom den andra har vi tältet som utgör en annan kvadrat med förrummet, Kodesh - Det heliga, och det inre rummet Kodesh haKodashim, Det allra heligaste. Därinne hittar vi Förbundarken, med stentavlorna i. Arken placeras så att även den är i mitten av den andra kvadraten.


Arken och altaret är alltså varandras motpoler - det "privata" heliga och det "offentligt" heliga. (Viktigt att påpeka att bara Cohanim och Leviim fick komma in i Mishkan, alla andra fick stå utanför och se på. Bara Cohanim - och Moshe - fick komma in i tältet och bara Cohen Gadol, översteprästen fick komma in i Det allra heligaste.)

Nu är det snart Shabbat, så jag får skriva mer om innebörden på söndag.

Jag kan säga att den centrala versen i hela parashan är 25:8:

De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo betocham (mitt ibland dem/inom dem).

Några tankar så här långt från mina kära läsare?

Shabbat shalom,