Kom upp lite sent imorse, och hann till masorti-gudstjänsten lagom till upprepningen av Amida-bönen, ungefär halvvägs igenom. Tog på mig mina tefillin (böneremmar) och fick i alla fall höra Torahläsningen, som är den viktigaste delen. På måndagar och torsdagar läser man ett smakprov av nästa Shabbats parasha. Denna vecka är det Vajechi som gäller - den sista parashan i Bereishit, första moseboken.På bilden ser du en tjej som får en alijah (kallas upp till Torahn). Det kanske ser ut som om hon inte har en talit (bönesjal) på sig, som männen har, men det är den vackra turkosa sjalen som är hennes talit, med tsitsit (de obligatoriska fransarna) i de fyra hörnen.
Det är en annan sak jag gillar med Limmud - man möter folk som tar sin judendom på så stort allvar att de inte bara köper en typisk talit på närmaste judiska församling, utan hittar vackra och betydelsefulla föremål som de har med sig i sitt judiska liv. Det märks att det betyder något extra.
Efter gudstjänsten åt jag frukost,
i den stora matsalen.Efteråt hamnade jag på ett mycket spännande program som innebar några stora uppoffringar. Limmud handlar nämligen hela tiden om att välja ett program över 30 andra, med lika spännande ämnen. Eftersom att detta är min 11:e Limmudkonferens, så valde jag att prova ett Yeshivat Limmud. Istället för ett fristående program som varar i 70 minuter, som alla andra, så varar denna i 180 minuter och fortsätter i en serie över de fyra dagarna på Limmud.
Jag väljer alltså bort 4 X 2 andra programtillfällen, men detta var det värt. I denna Yeshivat Limmud sitter jag med en partner, en chavruta, och studerar en särskild text, under vägledning av vissa, riktigt framstående lärare.
Jag valde den kursen som är en djupdykning i profeten Chagajs bok i Bibeln. Jag visste inget om Chagaj, hans bok eller dess bakgrund, men kursintrot i handboken var väldigt lockande och läraren, David Solomon, har ryktats om att vara en briljant talare, så jag slog till.
Jag parades ihop med Chana, en medelålders, brittisk kvinna som bor i Israel och under den första timmen var vår uppgift att översätta de första 13 verserna av Chagajs bok (boken innehåller endast två kapitel och är knappt 40 verser lång). Det blev en spännande uppgift, då vi dels försökte förstå vad hans budskap var, samtidigt som vi ville föra över den vackra hebreiska poesin till engelskan.
Den andra timmen samlades alla chavrutaparen för att analysera de olika översättningarna. David Solomon gick då igenom just det styckets stora teman och dess budskap. Imorgon fortsätter vi med nästa del. När jag har gått kursen och fått en ordentlig översikt tänker jag skriva mer om det här på Torahblogga.
Senare under dagen blev det en hel del paneldebatter.
En där frågan var om Obama var bra för oss judar - speciellt vad det beträffar Israel. I panelen fanns ingen som var egentligen anti-Obama och alla höll med om att han var på det stora hela bra, fast Gershon Baskin (andra från vänster), som jobbar mycket med israelisk-palestinska fredsinitiativ, tyckte att Obama inte jobbat tillräckligt med att få fart på fredsprocessen.Einat Wilf (andra från höger), en spännande israelisk politiker, skribent och tänkare, hade några riktigt vassa analyser om relationen mellan Israel och USA. Du kan se mer om och av henne på hennes hemsida.
Jag stannade kvar i samma föreläsningssal och lyssnade på nästa paneldebatt, Kan Israel fortsätta vara både en demokrati och en judisk stat? Imponerande talare, som utvecklade problemen kring situationen för araber, kvinnor och homosexuella i det israeliska samhället. Alla dessa tre grupper utmanar på olika sätt de ortodoxas grepp om den civila makten.
Är det någon som skulle vilja lyssna på dessa paneldebatter? Jag spelade nämligen in dem och kan lägga ut dem på bloggen som podradio, om det finns intresse hos er läsare...
Sist var jag på en inspirerande diskussion mellan den brittisk/israeliska skådespelaren Robbie Gringras och Kobi Oz som är en av Israels stora popstjärnor, känd från bandet Teapaks, som blandade sefardisk musik med ashkenasisk (dvs. orientaliskt judiskt med östeuropeiskt judiskt). Oz berättade om sin farfar som kom från Tunisien och var rabbin och kantor. Han bevarade sin unika kunskap om nordafrikansk judisk musik genom att spela in alla hymner och böner han kunde på kassettband innan sin död på 80-talet.
Oz började återupptäcka sina judiska rötter genom att mixa dessa band med sin egen musik och sjunga en sorts duett med sin farfar om sina egna tankar och funderingar kring Gud. Han berättade om att han är en del av en större rörelse av sekulära israeliska judar som håller på att återknyta till judendomen och judiska texter och traditioner. Hans nya låtar, med religiösa teman, har blivit stora hits i israelisk radio och TV och han inspirerar andra sekulära israeler att leta sig tillbaka till sina rötter.
Det var väldigt inspirerande för mig att höra, då jag länge har varit väldigt kritisk till hur frånkopplade många israeler är från judendomen. Religionen för många är bara extremister i svarta hattar som kastar stenar på bilar som kör på Shabbat. Oz berättade om sin egen förvåning när han upptäckte sånger om hur Gud hör de svaga och förtrycktas röst starkast av alla.
Han och en fotografvän åkte till de värsta kvarteren i Tel Aviv för att dokumentera fattigdomen och göra videon till denna just denna låt, De fattigas rop:
Imorgon kväll ska jag se Oz i konsert. Nu ska jag sova...
Kol tuv,
