I flera år jobbade jag som lärare av Bnei Mitsva (plural av Bar och Bat Mitsva). När en pojke fyller 13, och en flicka fyller 12 (för att kvinnor mognar tidigare än män) räknas de som vuxna i den judiska traditionen. De blir ansvariga för att själva hålla mitsvoten (Guds bud) och börja forma sina egna liv.
Det är uppenbart att dessa unga individer inte är vuxna än, men Bnei mitsva är ett sätt att markera att man inte längre är ett litet barn. Man har tagit det första steget mot att bli vuxen. Alla steg därefter är upp till dem själva, brukar jag upplysa dem. Jag känner människor som är 30 eller 40 och äldre, som inte tagit fler steg mot att bli ansvariga vuxna individer. (Eleverna brukar nicka igenkännande...)
Jag kommer alltid att tänka på en Haiku-dikt, från den humoristiska boken Haikus for Jews:
Today I am a man. Tomorrow I return to the seventh grade.
Tidigare var det ingen stor sak för en pojke att bli Bar Mitsva (Bat Mitsva var något som kom till så sent som på 20-talet). Man brukade fira detta på en vardag i synagogan, en måndag eller torsdag, då man läser högt ur Torahn. Pojken kallades fram för första gången till Torahn och fick en alijah - en stor heder.
Man kanske sjöng Mazal tov (ungf. "Grattis!") och efter gudstjänsten fick den stackars pojken smaka på en shnaps och de gamla gubbarna kunde skratta gått åt hans reaktion och minnas deras egen Bar Mitsva.
Detta pågår i viss mån än idag, men sen 100 år tillbaka har Bnei Mitsva-firanden bara eskalerat. Eleven förväntas lära sig läsa fler texter att läsa upp i synagogan, ibland lär han/hon sig leda en del av gudstjänsten.
Efter Shabbatsgudstjänsten, oftast på kvällen, är det standard att ha en stor påkostad middagsfest för pojken eller flickan, då de får ofta hundratals presenter. Under min tid som lärare (som alltid blir bjuden på festen) har jag varit med på allt från en liten fest med familj och närmaste vänner på villans gräsmattan, till jättestora evenemang i femstjärniga hotell.
Rabbiner, kantorer och andra Bnei Mitsva-lärare har sedan länge jobbat hårt för att återknyta denna skenande tradition med dess judiska rötter, genom bl.a. "Mitzva-projects". Då ska barnen själva välja ut något välgörande ändamål som de vill jobba för, eller på något annat sätt främja.
Detta är något som inte har kommit till Sverige så mycket än, men det har förekommit. Vid en Bar Mitsva för några år sedan lyckades pojken, som spelade tennis, samla ihop en summa pengar för att köpa tennismaterial för fattiga etiopiska judar i södra Israel, så att de skulle kunna spela tennis på sin fritidsgård. Han åkte med hela familjen efter festligheterna för att själv leverera materialet och lära känna barnen som han hjälpte.
Och om du håller med mig om följande hoppas jag att du mejlar detta till dina vänner och bekanta. Skriv också på denna namninsamling: Stöd våra judiska församlingar idag! Hej!
Här har ni min analys av våra församlingars situation, och sedan mitt stridsrop.
Vad det gäller Stockholms församlings ekonomiska situation skriver man:
Församlingen har nyligen förändrat medlemsavgiftssystemet, som innebär att de allra flesta nu betalar en lägre församlingsavgift. Detta gjordes för att alltför många ansåg avgiften för hög, vi tappade medlemmar och många drog sig för att gå med. Detta innebar minskade intäkter på ca 2 miljoner kronor. Den ekonomiska krisen, och det kraftiga kursfallen på världens börser, slår också mycket hårt mot Församlingen.
Vid oförändrad verksamhet, och Församlingen har idag en mycket stor och bred verksamhet, visar prognoser på ett underskott om ca 4,5 miljoner kronor per år. Att bara fortsätta som tidigare är inte ansvarsfullt. Våra förtroendevalda inser allvaret och har gett förvaltningen i uppdrag att redovisa konsekvenserna av olika sparbeting i verksamheten i avsikt att nå en budget i balans 2011. I princip samtliga verksamheter har fått stora sparbetingskrav att hantera.
Judiska församlingar har genom historien alltid varit som små samhällen. Det är genom församlingsstrukturen som vi har hållit ihop som ett folk, utan ett eget land, i närmare 2000 år. Idag behövs inte församlingar på samma sätt som tidigare - då var man, som jude, antingen med eller helt isolerad i samhället. Idag är det enkelt att kasta loss från församlingen och leva ett liv utan någon kontakt med en församling.
Därför innebär det något helt annorlunda att vara medlem i en församling idag. Att vara medlem i en judisk församling idag innebär att visa solidaritet och lojalitet med det judiska folket. När jag betalar min medlemskapsavgift är det för att judiskt liv i min stad är något jag vill stödja, även när det inte är den sortens judiskt liv jag själv tar del av.
Där har Stockholm hamnat i en ond spiral, dit Göteborgs församling också är på väg:
Jag tror inte att Stockholm tappade medlemmar för att avgiften var för hög. Jag tror inte att folk drog sig för att gå med för att det kostade för mycket. Det började med att man antog att folk var med i församlingen främst för att få något utav det och att medlemmarna gjorde ekonomiska beräkningar när de övervägde att vara kvar eller ej. Börjar man sätta ribban där, börjar folk att resonera därefter.
Istället borde man vända på hela steken och förtydliga vad församlingen faktiskt gör som är så JÄVLA viktigt!
Vi undervisar våra barn, ungdomar och vuxna, från nära och fjärran.
Vi driver ett sommarläger där 400 barn och 200 vuxna bor under sommaren som föreningar och privatpersoner kan hyra under vintern, allt för att tillsammans uppleva ett rikt judiskt liv.
Vi driver och stödjer tre synagogor, där 1200 personer kommer varje månad för att hitta andlig ro och näring.
Vi stödjer och främjar judiskt föreningsliv för alla åldrar.
Vi stödjer och främjar judisk sportverksamhet för alla åldrar.
Vi driver ett förstklassiskt judiskt bibliotek, där man kan låna böcker, DVD, CD-skivor och forska.
Vi anordnar och stödjer kulturella evenemang som filmvisningar, litteraturkvällar, och konstvernissage.
Vi representerar Sveriges judar i media och kämpar mot fördomar och antisemitism i samhället.
Vi bygger broar till andra religioner och samfund i Sverige.
Vi tar emot människor som har det svårt och erbjuder rådgivning, stöd och omtanke.
Vi tar emot judar från andra länder, från flyktingar till utbytesstudenter, som kommer till Sverige och letar efter hjälp och judisk gemenskap.
Vi tar hand om våra sjuka och gamla.
Vi tar hand om våra avlidna från dödsögonblicket till stenavtäckningen - den sörjande familjen behöver inte lyfta ett finger.
Vi utgör grunden för framtidens judiska liv i Sverige.
Finns det ingenting i denna lista du kan tänka dig stödja - oavsett om du själv utnyttjar tjänsten eller inte - så är du verklingen en väldigt assimilerad jude. Då klandrar jag dig inte för att inte är medlem.
Men om du läser denna lista och känner att det skulle vara synd och skam, ja rent av en tragedi om vi inte hade en judisk församling som stod för dessa saker, då är kostnaden för medlemskapet nog inte lika viktigt som kostnaden för det judiska folket i Sverige om vi inte hade kvar våra församlingar.
Visst finns det så mycket att klaga på och vara kritisk mot, men då ska du inte engagera dig mindre i församlingen, utan mer. Woody Allen sa: "90% of life is showing up." Hitta den del av församlingen där du vill höra hemma och engagera dig i att forma den som du vill ha den.
Jag är en evig optimist och vet att vi kan göra mycket om vi bara vill. Stockholms församling dras med ett underskott på 4,5 miljoner och har 4 500 medlemmar. Om alla bidrog med en tusenlapp till per år, endast 85 kr mer per månad (!), skulle det täcka kostnaden. Göteborg har ett underskott på 2 miljoner och har 1500 medlemmar. Göteborgarna får bidra med 110 kr per månad för att fylla i budgethålet.
Var finns församlingens fundraising-verksamhet? Skulle inte du gå med på ett autogiro som drog en hundralapp per månad för att rädda församlingen? Varför sänker ledningen först avgifterna och sedan verksamhetsnivån?
Nu ställer vi oss upp och bidrar till att hålla liv i våra församlingar, istället för att låta den sjunka ner i prestationsångestens sörja!
Och om du håller med mig om detta hoppas jag att du mejlar detta till dina vänner och bekanta. Skriv också på denna namninsamling: Stöd våra judiska församlingar idag!
Fick lite trevlig reklam på mejl. Jackie Jakubowski är tillbaka med en ny bok, i sin "bokstavserie":
Spår av lamed Berättelser om några judiska livsöden
Jackie Jakubowski skriver om judiska livsöden. Några av berättelserna berör vår tids mest omvälvande erfarenhet, Förintelsen. Andra handlar om människor som ifrågasatt gamla idéer och givit upphov till nya ideologier och teologiska tolkningar. Vi möter också gränsöverskridare som gått i bräschen för revolutionära omdaningar, men också dem som av ödet tvingats till ställningstaganden som påverkat inte bara deras egna liv. Jackie Jakubowski har i sina två föregående böcker behandlat ämnen som hemmahörande, minne och identitet, öde, tid och oändlighet utifrån den symbolik som i den judiska traditionen tillskrivs de hebreiska bokstäverna alef – ifrågasättande och nonkonformism – och beit – livets mångfald, den fria viljan och ansvar. Den hebreiska bokstaven lamed är en sammanfattande symbol för berättelserna i hans nya bok. Lamed kommer från samma rot som ordet lamad – att lära och att lära ut. Ur denna rot bildas ord som kunskap, förståelse och lärdom.
Kan vara värt en titt. Du kan beställa boken på Adlibris.
Bikkur cholim är en viktig judisk värdering. Det är att besöka de sjuka. Speciellt när man är sjuk behöver vi människor varandra för att ge stöd och kärlek. Det finns en hel del böner i judendomen som vi säger för att önska personen ett fullt tillfrisknande.
Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har drabbats.
Varför drabbas vissa människor av ett hemst fysiskt lidande, medan andra lever långa liv och aldrig blir sjuka? Det är en av religionens svåraste frågor.
Rabbi Harold Kushner skrev När livet gör oss illa ("When Bad Things Happen to Good People"), när hans 14-åriga son dog av en hemsk sjukdom. I boken försöker han att förstå hur sjukdom och lidande går ihop med tron på en god gud.
Så varför drabbas goda människor av olyckor? Kan någon med religiös övertygelse fortsätta att lära folk att världen är god och att en god och kärleksfull Gud är ansvarig för vad som sker i den? frågar sig Harold Kushner. Han tror fortfarande på Gud, men inte på samma sätt som när han studerade teologi. Han gör inte längre Gud ansvarig för sjukdomar, olyckshändelser och naturkatastrofer, utan säger att han numera inser att Herrens förmåga att handla begränsas av naturlagarna och av människans fria vilja.
Idag besökte jag en människa som ligger inför döden. De kunde knappt prata och jag försökte först hitta något att säga om sjukdomen och personens situation. Allt kändes så trivialt. Jag saknade ord inför detta enorma och satt tyst en stund.
Sedan insåg jag plötsligt att sjukdomen och situationen var nog det sista personen ville prata om. Varför inte fylla tomrummet med världen utanför rummet. Jag började berätta lite nyheter från mitt liv, och skämtade lite om min tillvaro. De började le och skrattade till och med åt skämten.
Efter några minuter indikerade personen med handen att orken hade tagit slut och de kunde inte fortsätta. Jag tog deras hand: "Som Arnold Schwarzenegger sa: I'll be back." Då skrattade personen till igen och det var med ett leende som de vinkade adjö.
Det hela var en mycket stillsam, helig upplevelse, men jag insåg att man måste våga skratta och skämta. Det är just i livets tragiska stunder då det är som allra viktigast.
Att besöka en människa som ligger för döden sätter verkligen livet i ett helt annat fokus. Ingenting annat känns särskilt viktigt efter en sådan upplevelse, men samtidigt känns allt så viktigt ändå. Jag känner hur bräckligt livet är och hur mycket mer jag måste uppskatta allt jag har omkring mig. Hur viktigt det är att leva den framtid som trots allt är min egen.
Jag hoppas få besöka personen igen under de kommande dagarna och veckorna, om de lever så länge. Det var mig en obeskrivlig heder att få besöka personen, att dela med dem en av deras sista stunder i livet och ge dem en anledning att le. Nog den största heder jag upplevt i mitt liv.
Här är ett urval av för mig ovärderliga böcker som jag använder mig av i mitt arbete.
*Etz Hayim - Torah and Commentary: En chumash (bok för att följa med i synagogans Torah- och Haftara-läsningar) utgiven av Konservativa rörelsen. Många bra kommentarer och snygg layout.
* The Torah with Rashi's Commentary: Vad vore Torah-studier utan Rashi??? En mycket bra utgåva från historiens största (mycket ortodoxa) judiska förlag, Artscroll.
* Nechama Leibowitz "Studies in..."-serie: Av Israels mest kända Torah-lärare, krönikör, författare och inspiratör. Nechama Leibowitz tar oss på djupdykning in i varje veckoavsnitt.
* Teaching Torah: En mycket bra lättöverskådlig bok med kommentarer, förslag på diskussioner och aktiviteter för vuxna och barn i olika åldrar för varje parasha.
* Back to the Sources: En otrolig bok som guidar dig igenom ALL religiös judisk litteratur från de senaste 2500 åren! Tanach (bibeln), Talmud, Midrash, kommentarer, medeltida filosofiska verk, kabbalistiska verk, chassidiska verk och Siddur (bönboken). Varje kapitel är skriven på ett lättillgängligt sätt med bokrekommendationer för fortsatta studier. Helt otroligt!
Det finns många fler böcker att rekommendera, så jag uppdaterar listan allt eftersom.
Tidigare var det ingen stor sak för en pojke att bli Bar Mitsva (Bat Mitsva var något som kom till så sent som på 20-talet). Man brukade fira detta på en vardag i synagogan, en måndag eller torsdag, då man läser högt ur Torahn. Pojken kallades fram för första gången till Torahn och fick en alijah - en stor heder.
på underhållningen: Ciara, 50 Cent, Don Henley och Joe Walsh (från bandet The Eagles), Stevie Nicks (sångerskan från Fleetwood Mac), Tom Petty, och Aerosmith! På samma fest!! För en tolv-årig tjej!!! (på bilden till höger ser du Steven Tyler som sjunger för kvällens stjärna...)
