I Krönikan om Kehila

Hej!

Igår kom Judiskt krönika hem i brevlådan. Jag gillar alltid tidningen för den tar upp så många frågor och ger en mycket att fundera över. Jag håller inte alltid med redaktionen, men det är alltid tankeväckande.

Detta nummer innehåller ett eget bidrag också. Anneli, redaktören för ungdomsdelen MishMash bad mig skriva om konceptet Kehila (församling). När jag väl satt mig ner för att definiera Kehila fick jag plötsligt en stark metafor som jag sedan utvecklade.

Här har ni texten:

Hur överlever ett folk utan ett hemland? Hur bevaras folkets kultur och religion när de är utspridda över tre kontinenter, i hundratals kungadömen och territorier?
Tänk dig ett folk förlist till sjöss. Havet består av stora kulturer och religioner som vill inget hellre än att det lilla folket sjunker under vågorna och assimileras in i majoriteten – försvinner för gott.

Det lilla folket vill inte assimileras – de vill till varje pris hålla sig över ytan, bevara sin tro, sina traditioner, sin säregenhet.

De bygger flottar som håller dem flytande. Flotten består av stadiga stockar och starka rep – material som de hade med sig från förlisningen.
Flotten som det förlista folket överlever och så småningom frodas på kallas för Kehila – Församling.

Stockarna är skolor för utbildning av barn och fortbildning av vuxna; synagogor där man samlas för att be och för gemenskap; institutioner för att samla in och dela ut tsedaka – hjälp till de behövande (alla, även de allra fattigaste, bidrar med något, för att alla ska känna att de hjälper sin nästa); domstolar av rabbiner och andra visa män för att skipa rätt och rättvisa när konflikter uppstår; slaktare som förser församlingen med koshermat; och begravningssällskap som stödjer de sörjande och följer med de avgångna till deras slutgiltiga vila.

De starka repen som binder allt samman är religionen: tron på en gud; på en standard för etik och moral; på en framtid då allt ska återställas och folket kommer få återvända till sitt hemland och leva ett liv i fred.

I varje stad där det bodde judar skapade de en församling för att binda dem samman och ge dem en känsla av trygghet, gemenskap och samhörighet. Utanför församlingen fanns det en icke-judisk värld som i bästa fall var dem likgiltig, men ofta fientlig.

Så småningom byggdes vissa flottar om till stora ståtliga skepp, stora institutioner med lärosäten och ett rikt judiskt liv, små stater inom värdlandets gränser.
Sedan kom nya idéer som frihet, jämlikhet, broderskap. Människor var inte längre undersåtar under en gudavald kung, utan medborgare i en sekulär stat. Napoleon ställde sina judar en svår fråga: är ni franska judar eller judiska fransmän? Är ni ett folk eller en religion?

Det trevande svaret: vi är en religion. Vi är judiska fransmän.

Det stormiga havet lugnade ner sig en del och välkomnade judarna ner från sina flottar att simma omkring i vattnet.

Snart stod alla Europas judar inför samma val. Många valde bort sin religion och folktillhörighet för att komma in på universitet och bli en del av den nya överklassen.
Judar började öppet bryta mot Shabbatreglerna.

”Kan en jude som bryter mot shabbatbudet medverka i våra församlingsgudstjänster?” frågar sig en tysk rabbin förskräckt.
”Låter vi dem inte vara med, har vi snart inga judar kvar!” svarar en annan uppgivet.

Vissa menar att man kan simma omkring i vattnet utan att drunkna. De kallar sig reformjudar.

”Nej”, säger andra, ”vi måste hålla oss borta från vattnet annars sjunker vi!” De blir de ortodoxa.

Debatten och utvecklingen fortsätter än idag. Vilka funktioner fyller våra församlingar för oss idag?

Vissa menar att vi inte behöver söka gemenskapen, religionen, tryggheten hos en församling i dagens sekulära samhälle. Andra menar att församlingen behövs lika mycket idag som igår, men att den ska fylla nya funktioner.

Sedan staten Israels tillkomst finns det även de som anser att församlingarna, våra skepp och flottar, är förlegade, nu när vi har kommit tillbaka till vår ursprungshamn. I Israel finns inte församlingen som i Europa – hela landet är en enda stor församling, sägs det.

Ja, vart bär det av med våra församlingar inför framtiden? Ska vi bygga dem för stormiga hav eller lugna vatten?

Dessa är svåra men viktiga frågor, men en sak kan vi alla hålla med om. Skulle vi inte ha haft församlingen som en samlande punkt, hade vi aldrig klarat oss så här långt.

Vad har du för tankar om Kehila?

Kol tuv,

PS. Tack Anneli och Judiska krönika att ni bjöd in mig för att medverka och tack för tålamodet, då det inte alltid gick så fort!