Mordechaj och Esters gåva

Kära Ester och Mordachaj,

Mitt namn är Benjamin Gerber och jag skriver till er från ett litet land långt norr om det stora Persiska kejsardömet, ca 2500 år in i framtiden. (Om ni undrar, så skriver jag detta brev på svenska, men innan jag skickar iväg det ska jag använda Google Translate för att översätta det till antik-persiska.)

Vad kan jag säga om livet här i framtiden?
Jo, vi judar finns kvar än idag. Vi har det faktiskt bättre i många delar av världen än vi har haft det på väldigt länge! Vi har det heliga landet tillbaka och idag kallar vi det för Israel. Där bråkas det fortfarande en hel del, fast vi dagligen hoppas och ber för fred.

Jag ska inte sticka under stol med att det har varit lite turbulent för vårt folk de senaste två och ett halvt tusen åren. Mycket har hänt sedan ni besegrade den onde Haman, när du, Ester, blev drottning och du, Mordachaj, blev kungens närmaste rådgivare. Vi levde utan ett eget land i nästan 2000 år och under den tiden så har det ofta varit tufft, ibland rentav livsfarligt att vara ett av Israels barn. Men jag föredrar att se på glaset som halvfullt: vårt folk har levt i alla länder på jorden och var vi än hamnat så har vi byggt församlingar och skolor och synagogor. Vi har skrivit hundratusentals böcker och kommit med oräkneliga bidrag till hela mänskligheten inom vetenskap, konst, medicin och politik. Vi har sällan fått särskilt mycket tack för det, men det var inte för uppskattningen som vi gjorde allting.

Det är lite därför jag skriver detta brev till er - jag vill visa min uppskattning. Vi är skyldiga er två ett stort tack för vad ni har bidragit till vårt folk. När ni räddade Persiens judar och gav upphov till Purimberättelsen, gav ni oss även ovärderliga verktyg och insikter att klara av de utmaningar som livet i diasporan har inneburit för oss.

Ni lärde oss hur mycket det krävs för att hålla huvudet över ytan i kyliga, emellanåt farliga vatten. Ni lärde oss att det krävs uppoffringar och kompromisser, mod och list. Man behöver hålla sig väl med de som bestämmer, men man även måste säga ifrån om de börjar trampa på våra rättigheter att leva som judar.

Framför allt annat så lärde ni oss att vi behöver kunna skratta åt makten, och oss själva. Som när Haman trodde att Achashverosh skulle belöna honom med en ridtur på den kungliga hästen iförd den kungliga kronan, och så blev det du, Mordachaj, hans ärkefiende som fick den äran. Varje gång jag läser det, skrattar jag åt Hamans fåfänga och impotenta ilska, men även åt bilden av dig på hästen. Du kunde säkert tänka dig många trevligare saker än att tillbringa den heta persiska dagen i varma kungakläder, med den psykopaten som din vapendragare!

Idag heter Persien Iran och landet styrs av en modern Haman, som hotar judarna och Israel med hemska vapen. Men du ska också veta att israelerna häromåret skickade honom en liten Purimpresent: ett roligt virus som förstörde många av hans krigsmaskiner. Er Purimberättelse verkar upprepa sig i olika skepnader och i olika länder, år för år, generation för generation.
Ni lärde oss att utan ett gott sinne för humor blir livet olidligt svårt.

Jag vet inte hur det gick för er efter Purimberättelsens slut, men jag vet hur det gick för oss ; vi är kvar än idag! Så skulle jag nog inte kunna säga, om det inte vore för er gåva. Tack!

Er broder,
Benjamin, Menachems son

Bröderna vid grottan

Hej!

För 10 dagar sedan startade jag en öppen Facebook-grupp för att samla alla som vill kämpa både mot antisemitismen och islamhatet. Gruppen fick det kreativa namnet Bekämpa antisemitismen OCH islamhatet och var min reaktion mot att flera FB-grupper som utgav sig för att bekämpa antisemitism, gled över i islamfientlig retorik. Att vissa muslimer uttrycker antisemitiska åsikter, råder det ingen tvekan om, men det är en helt annan sak att säga att muslimer generellt eller islam som religion ÄR antisemitiskt. För mig så går det en tydlig gräns där. Jag såg gruppen som en öppen plats, där människor som var villiga att föra dialog kunde mötas, göra upp med sina fördomar och bygga upp ett förtroende för att - om vi medvetet håller oss borta från utrikespolitik (läs Israel/Palestina-konflikten) och envist fokuserar på inrikespolitik (de gemensamma områden av religionsfrihet där judar och muslimer har så mycket gemensamt att jobba för) - så kunde vi undvika att fastna i samma fällor som de tidigare grupperna. 

Så enkelt var det inte. Kampen mot antisemitism och islamhatet betyder väldigt olika saker för olika människor och det ledde till spänningar som fick vissa medlemmar att med tungt hjärta vissa hoppa av från gruppen.

Nu anser jag att det är dags för ett namnbyte och även ett skifte i fokus. Betonas kampen mot antisemitismen och islamhatet, kommer vi bevisligen inte komma längre än till kampen om definitioner och skuldbeläggning. Jag tänker aldrig sluta arbeta mot dessa mörka krafter, men jag tror att man kommer åt dem bättre genom att fokusera på positiva strävanden, hellre än negativa. Därför presenterar jag det nya namnet här, och förklarar dess sammanhang. Alla som kan skriva under på följande målsättning är välkomna att ansluta sig här.

Bröderna vid grottan

En bild säger tusen ord och en bild som alltid har gripit tag i mig är den som beskrivs i Bereishit (Första moseboken) 25:9:

[Abrahams] söner Isak och Ismael begravde honom i Makpelagrottan på det fält som tillhört hettiten Efron, Sochars son, och som ligger utanför Mamre.

Det var inte lätt att vara en son av Abraham/Ibrahim. Ensam utmanade han samtidens avgudadyrkan och förde monoteismen till världen. Ensam hörde han Herrens röst, men de gudomliga befallningarna gick ofta ut över hans allra närmaste.

Det var på den vägen fick han två söner, den ena född av Hagar, den egyptiska tjänstekvinnan, och den andra av Sarah, hans länge infertila hustru. Redan från början förnekades bröderna någon syskonkärlek, då mödranas rivalitet ställde den förstfödde Ishmael mot hans lillebror Isak. Enligt Torahn drevs Ishmael och Hagar bort av Sarahs avundsjuka, enligt Koranen tog Abraham dem till Mecca och byggde Helgedomen i Kaba åt dem.

Sedan prövade Gud Abraham en sista gång, enligt Torah, genom den ohyggliga befallningen att binda sin ende son på ett altare och slakta honom som ett offer. Enligt Torahn var det Isak som bands, enligt muslimskt tradition, Ishmael. I sista sekund, stoppas profetens kniv av Guds ängel och ett vädur offrades istället. Pojkens liv räddas, men Torahn skildrar aldrig ett ord till mellan far och son.

Hur man än berättar berättelsen, var det ingen lätt familj att tillhöra. Och ändå läser vi till sist om hur bröderna står sida vid sida, utanför en grotta, återförenade efter allt de genomlidigt för att begrava sin far. Däri vilade Sarah redan - rabbinsk tradition säger att hon dog av chocken när hon fick höra vad hennes man gjort med hennes älskade son.

Idag kallas platsen antingen för al-Haram al-Ibrahimi, av muslimer, eller Ma'arat Machpelah av judarna och ligger i den omstridda staden Hebron. Helgedomen är delat mitt itu och omkring den har många massakrer ägt rum bara under de senaste 100 åren - judar har mördats av muslimer och muslimer har mördats av judar.

Hur talade bröderna till varandra, när de stod där tillsammans utanför grottan?
Var det hårda bittra ord som utväxlades, eller kunde de enas om att lägga föräldrarnas konflikter bakom sig och behandla varandra som bröder?
Visste de om hur mycket blod som skulle spillas mellan deras barn eller hoppades de att deras exempel skulle lägga grunden för en familjekärlek att efterlevas av alla som följer i deras fotspår?

Nu är det upp till oss att stå sida vid sida - oeniga om historien, men eniga om att historien inte ska få förgifta vår nutid och vår framtid. Nu är det upp till oss att vara Bröderna vid grottan.
 
Kol tuv,

Slaveri är inte så gammalmodigt som vi kan tro...

Hej!

När jag ser tillbaka på det år som gått sedan förra Pesach, så har det som präglat mig mest varit den debatt om omskärelse som rasade i media under hösten och vintern. Jag har skrivit en hel del om omskärelsedebatten på bloggen och det har i sig inte så mycket med Pesach att göra, men det judiska folkets egensinnighet, det unika judiska sättet att se på världen och säga "Vi gör det på vårt sätt, oavsett vad världen tycker..." är något som vi kan vara stolta över. Oftast har världens värderingar skiftat och historien bevisat oss rätt.

Slaveri är ett bra exempel. Amatörhistorikern Dan Carlin har alltid spännande perspektiv på världens historia och på de tankesätt och tendenser som påverkade människor i olika tider. Här presenterar han ett helt program om slaveriets historia (kostar 12 kr att köpa och ladda ner, men det är det verkligen värt!). Slaveriet är ett gissel som har följt med människans utveckling så länge vi kan minnas och har rationaliserats och bortförklarats lika länge.

När vi sätter fokus på denna ondska, som så lätt kan göras till en del av även vår moderna, bekväma vardag (tror du att vi inte ser mellan fingrarna och låter människor i andra delar av världen förslavas för att producera billigare varor, kläder, elektronik åt oss?), så förstår vi vikten av att göra Pesach sedern relevant och levande för oss idag. "I år är vi förslavade - nästa år ska vi alla vara fria!"

Här har ni ett annat spännande historiskt perspektiv:

Avadim hajinu, hajinu leFaro beMitsrajim, beMitsrajim…

"Vi var faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.” (5 mos kapitel 6) Våra lärda kommenterar denna vers: Om inte Herren hade fört våra fäder ut ur Egypten då skulle vi våra barn och barnbarn fortfarande vara slavar under farao i Egypten. Och om vi så alla hade vishet, alla hade insikt, alla hade mognad, alla hade en kunskap om Torahn, så är det ändå ens plikt att berätta om uttåget ur Egypten. Ju mer desto bättre!”

Snart firar vi Pesach. Då vi fördjupar oss i temat slaveri och frihet. Jag citerar ur Hagadan, boken som leder en igenom den symbolfyllda Seder-måltiden.

Det är alltså en religiös plikt att hela tiden hitta nya vinklar på slaveri och frihet. Hur man än vrider och vänder på det, hur beläst man än må vara på ämnet så finns det alltid mer att upptäcka.

Jag upplevde detta mycket starkt när jag en gång för några år sedan hittade ett citat ur en bok av författaren Howard Fast, en amerikansk jude, länge aktiv i det amerikanska kommunistpartiet. Han mest känd för att ha skrivit boken Spartacus, som filmen med samma namn är baserad på.

Boken som citatet är taget ifrån heter My Glorious Brothers. Den utspelar sig kring år 150 före vanlig tideräkning under det judiska Mackabéupproret mot det greksyriska kungariket.

Mot slutet av boken kommer en ambassadör till Judéen, utsänd från det unga imperiet Rom, ännu inte den stormakt hon skulle snart bli. Denne Lentulus Silanus skriver följande i sin rapport tillbaka till den romerska senaten:

”Judarnas lagar är sanslösa, som till exempel den som tvingar dem att vila var sjunde dag, att låta åkrarna att ligga orörda vart sjunde år, och släppa sina slavar efter sex års arbete.”

”Man är alltjämt förbluffad över hur mycket arbete som har satsats på detta land – än mer när man får veta att detta land av alla jordens länder är den med lägsta andelen slavar. Medan vi, i vår sista folkräkning hade 23 slavar för varje fri medborgare, har man här i Judéen det motsatta med kanske en slav per 20 eller 30 fria medborgare.

"Detta är i sig en fara som man inte kan bortse ifrån, för att dessa människor befriar slavar efter en period och bland dem är det ett brott att slå slavar och att INTE utbilda dem. Och när man har i åtanke att en fri slavmarknad är själva förutsättningen för det västerländska samhället, den starka berggrunden på vilken den romerska republiken så tryggt vilar, inser man att judefrågan inte lägre handlar om en smärre förargelse begränsat till ett litet område.”

Alla, oavsett status, gav samma svar när romaren frågade varför de inte behandlade sina slavar mer hårdhänt, som man gjorde i andra "civiliserade" samhällen: "Vi var en gång slavar i Egyptens land."

Han häpnade när han såg hur regenten Simon Maccabi inte dömde en förrymd slav till att flås och hängas ut till allmän beskådan som i Rom. Istället frågade Simon slaven varför han hade rymt varpå denne svarade: ”för att vara fri.” Simon bestämde att slaven skulle friges när han fullgjort sin tjänst och förbjöd slavens ägare att straffa honom.

När den häpna senatorn bad kungen om en förklaring svarade den gamla mannen: ”Du frågade mig om frihet, romare, och för oss är det annorlunda än för andra, för att vi var slavar i Egypten."

"Det har du sagt innan" sa Silanus. "Det låter som en besvärjelse som du upprepar. Är det en besvärjelse, eller en magisk formel?"

"Vi har inte med besvärjelser att göra." svarade Simon med förakt. "Jag menar det jag sa: Vi var en gång slavar i Egypten, för länge, länge sedan, men för oss så lever det förflutna; vi glömmer den inte. Vi var slavar och slet morgon middag och kväll under slavdrivarens piska.”

Lentulus Silanus avslutar sin rapport till senaten med följande iakttagelse:

”Judarna är inte att lita på, för att det västerländska sinnet inte kan hitta någon grund för samförstånd med dem. Alla våra föreställningar om frihet, värdighet och ansvar är dem främmande. Judar är ett fundamentalt hot mot självaste Rom eftersom de motsätter sig grunden till det västerländska samhället, fri slavhandel. Trots deras begränsade storlek, långt från Rom, måste de förstås och uppskattas som ett hot. Som Roms ödmjuke legat måste jag framhålla att det är högst diskutabelt att Rom och Judéen ens kan existera i samma värld.”

Jag slås fortfarande med häpnad när jag läser detta – vilket resonemang. Det låter väl främmande för oss idag, innan man minns att slaveriet avskaffades i England först 1833, i Amerika först 1865 genom ett blodigt inbördeskrig och i Ryssland så fortsatte bönderna att vara sina godsherrar livegna fram till 1917 års revolution.

På många platser i världen kan man fortfarande IDAG köpa sig en slav och i Sverige visar sig slaveriet på nytt när illegala flyktingar tvingas jobba för nästan ingenting under hot om att anmälas och avvisas, och när kvinnor luras hit från Östeuropa, Asien eller Afrika för att tvingas in i prostitution, s.k. traffiking. Föreställningen om att en människa kan äga andra människor och behandla dem hur som helst är tyvärr inte lika främmande som vi vill tro.

Pesach påminner oss om att var och en av oss har ett ansvar att bekämpa denna giftiga ideologi. Låt inte denna Pesach passera utan att vi tar till oss detta viktiga budskap och väljer att handla för att förbättra vår sargade värld.

Stöd en organisation som bekämpar fattigdom och människorättskränkningar (som Tzedek eller Rabbis for Human Rights). Informera dig om de varor du handlar, så att du inte köper varor som tillverkats av barn, eller andra arbetare under oetiska förhållanden.

Ingen av oss är helt fria, innan vi alla är det.

Det är inte för inget att vi under sedermåltiden börjar berättelsen om slaveriet i Egypten genom att hålla upp Matsan, öppna ytterdörren och sjunga följande deklaration:

Ha lachma anja, diachalu avhatana be’ara deMitsrajim…

Detta är förtryckets bröd som våra förfäder åt i Egyptens land. Alla hungriga kom och ät med oss! Alla i nöd, kom och fira Pesach med oss. I år är vi här, nästa år är vi i Israels land, i år är vi slavar, nästa år må vi vara fria!

Chag sameach,

Ett folk vars fingrar är färgade av vin och bläck...

Hej!

Ikväll, fredag den 6 april, börjar Pesach, den judiska påsken. Varje Pesach är en åminnelse av uttåget ur Egypten, ett firande av frihet och en protest mot slaveri och förtryck. Varje Pesach är ett återskapande av en biblisk myt genom en antik ritual, samtidigt som vi ska uppfinna allt på nytt, se på världen, historien, framtiden med färska ögon.

Jag har nyss införskaffat The New American Haggadah (haggadah är guideboken som leder oss igenom Sedermåltiden och dess ritualer). Det är färsk utgåva av haggadahn, redigerad av Jonathan Safran Foer (som bland annat har skrivit bästsäljaren Everything Is Illuminated, på svenska Allt är upplyst) med en färsk och spännande översättning av Nathan Englander (även han en känd amerikansk-judisk författare).

Den innehåller också fyra olika kommentarspår som sträcker sig igenom hela boken:
Nathaniel Deutsch ("House of Study" - det traditionella spåret)
Jeffrey Goldberg ("Nation" - det moderna judiska spåret)
Rebecca Newberger Goldstein ("Library" - det akademiska, filosofiska spåret)
Lemony Snicket ("Playground" - det lekfulla, roliga spåret)

Ja, det är mycket nytt material att sätta sig in i, och det ska bli roligt att upptäcka lite nytt varje gång jag använder boken. Bara bokens inledningen är rörande och mycket vacker:

Here we are. Here we are, gathered to celebrate the oldest continually practiced ritual in the Western world, to retell what is arguably the best known of all stories, to take part in the most widely practiced Jewish holiday. Here we are as we were last year, and as we hope to be next year. Here we are, as night descends in succession over all of the Jews of the world, with a book in front of us.

Jews have a special relationship to books, and the Haggadah has been translated more widely, and reprinted more often, than any other Jewish book. It is not a work of history or philosophy, not a prayer book, user's manual, timeline, poem, or palimpsest — and yet it is all of these things. The Torah is the foundational text for Jewish law, but the Haggadah is our book of living memory. We are not merely telling a story here. We are being called to a radical act of empathy. Here we are, embarking on an ancient, perennial attempt to give human life — our lives — dignity.

The need for new Haggadahs does not imply the failure of existing ones, but the struggle to engage everyone at the table in a time that is unlike any that has come before. Our translation must know our idiom, our commentaries must wrestle with our conflicts, our design must respond to how our world looks and feels.

This Haggadah makes no attempt to redefine what a Haggadah is, or overlay any particular political or regional agenda. (It is called New American Haggadah not because there is anything uniquely American about it, but in the tradition of naming a Haggadah after where it was made.) Like all Haggadahs before it, this one hopes to excite the mind and heart. Like all Haggadahs before it, this one hopes to be replaced.

Here we are: Individuals remembering a shared past and in pursuit of a shared destiny. The seder is a protest against despair. The universe might appear deaf to our fears and hopes, but we are not — so we gather, and share them, and pass them down. We have been waiting for this moment for thousands of years — more than one hundred generations of Jews have been here as we are — and we will continue to wait for it. And we will not wait idly.

As you read these words — as our people's ink-stained fingers turn its wine-stained pages — new Haggadahs are being written. And as future Jews at future tables read those Haggadahs, other Haggadahs will be written. New Haggadahs will be written until there are no more Jews to write them. Or until our destiny has been fulfilled, and there is no more need to say, "Next year in Jerusalem."

Chag sameach (glad helg),

En ny gryning efter ett nattsvart dåd...

Hej!

Igår, den 29 mars, höll Svenska muslimer för fred och rättvisa och Judisk student i Göteborg en ljusmanifestation för våldets offer i Toulouse förra veckan. Det var på SMFRs initiativ och det var ett mycket rörande engagemang! Att vi inte har samma åsikter om Israel/Palestina-konflikten såg vissa som anledning att inte närvara. Det är sorgligt att folk drar sådana likhetstecken mellan ett ställningstagande i konflikten därnere med en hur någon förhåller sig till svenska judar.

Jag blir med rätta ursinnig när Illmar Reepalu inte kan se skillnad på Israel och Judiska församlingen i Malmö, utan menar att de får skylla sig själva om de inte fördömer vad han anser fel. Ska jag då bedöma SMFR efter Reepalus standard?

Det går inte ihop i min tankevärld och det står jag för.

Manifestationen var mycket vacker och efteråt uttryckte SMFRs representanter hur mycket mer samarbete de vill ha med Göteborgs judar. Ett besök i den nya moskén och ett motsvarande besök i synagogan nämndes. Fortsättning följer...


Mitt tal på manifestationen

Eva Sandler, den mor och hustru som förlorade sin man och två små söner den 19 mars 2012, för endast 10 dagar sedan i Toulouse, skrev ett brev bara några dygn efter händelsen. I den skriver hon bland annat:

”Jag tror helhjärtat på orden i versen ”Herren har gett, och Herren har tagit, välsignat vare Herrens namn.”
Jag tackar Den allsmäktige för privilegiet, även om det var kortvarigt, att uppfostra mina barn, tillsammans med min man. Nu vill Den allsmäktige ha dem tillbaka hos Sig.
Till alla de som önskar bringa tröst till vår familj och ro till de avlidnas själar: Låt oss fortsätta deras liv på denna jord.
Föräldrar, snälla, pussa era barn. Berätta hur mycket du älskar dem och hur viktigt det är för ditt hjärta att de blir levande exempel av vår Torah, med en gudsfruktan och en kärlek för deras medmänniskor.”

Jag vill hedra offrens minne genom att hörsamma hennes uppmaning och därför kommer jag att citera ord ur vår Torah, De fem moseböcker och ur den rabbinska traditionen, som vi ser som kommentarer och diskussioner kring Torahn:

Jag börjar med fjärde kapitlet i Pirkei Avot, Fädernas tänkespråk:

Ben Zoma sade: Vem är vis? Den som lär sig av varje människa.

Jag lär mig av Eva Sandler som finner modet och styrkan, från jag vet inte var, att skriva detta brev till oss alla.
Jag lär mig av Hinda Talal och Svenska muslimer för fred och rättvisa, som har jobbat hårt för att ordna denna manifestation och få still stånd en bra början på detta samarbete mellan unga judar och muslimer i Göteborg.
Och jag lär mig från mördaren, som tittade på unga franska muslimer och såg onda soldater och som tittade på en rabbin och far med tre judiska barn och såg endast fiender. Jag lär mig att jag aldrig kommer att följa hans exempel, för våld föder våld, rädsla föder rädsla, smärta föder bara mer smärta.

Vem är stark? Den som behärskar sin drift.

Jag har talat med flera människor som inte ville komma hit idag. De använde sig av ställningstaganden i en konflikt som ingen av oss här är medstridande i, som anledningar för att stå här med oss. Det är lätt att hitta ursäkter för att inte ta ett svårt och ovant steg, att göra något som andra kritiserar och ifrågasätter. Det är däremot en styrka att lägga bort sina invanda reaktioner och jobba för en bättre värld.

Vem är rik? Den som är nöjd med sin lott.

Jag kan klaga över mycket (judar är bra på att klaga):
Jag gillar inte att behöva gå genom två skottsäkra dörrar för att komma till mitt bönehus.
Jag gillar inte att mina döttrar måste göra detsamma för att komma till sitt dagis.
Jag gillar inte att jag har så svårt att gå med kippa på stan. Vad är jag rädd för? Varför kan jag inte ha på mig den, utan att känna att alla stirrar på mig, att känna att varje steg jag tar, varje ord jag säger, görs som JUDE, och inte som den individ jag är?
Jag gillar inte att behöva försvara grundläggande religiösa traditioner från anklagelser om barbari eller barnmisshandel, bara för att de är främmande för andra människor.
Men nu hörsammar jag ju inte Ben Zomas uppmaning! Vad är jag tacksam för? Jag är tacksam för att jag bor i ett land där vi kan samlas så här och offentligt uttrycka vad vi har att säga. En del judar och väldigt många muslimer har inte den möjligheten och de kämpar och dör för sin rätt att tala fritt.
Jag är tacksam för att jag kan (än så länge) leva som religiös jude och allt vad det betyder för mig. Att mina barn har en fin skola att gå i, och att vi inte har haft vansinnesdåd likt dem i Toulouse här i Göteborg.
Jag är tacksam för att vi har sådana underbara grannar i denna stad som Svenska muslimer för fred och rättvisa, som tar initiativ till denna manifestation, och jag är tacksam till er alla som har kommit hit idag. Vi har mycket att vara tacksamma för!

Vem är ärad? Den som ärar sina medmänniskor.

Låt mig följa Ben Zomas exempel och igen ära SMFR och Hinda Talal för det arbete de lagt ner för att skapa detta forum.
Låt mig ära Judisk student i Göteborg som tagit ett modigt beslut att inte lyssna på kritiker, utan att stå med som organisatörer och skapa en ny utveckling. Och låt mig ära talarna och alla ni deltagare som kommer från olika religioner, och politiska rörelser och bakgrunder, och som kommer hit för att förändra vårt Europa och vårt Sverige och vårt Göteborg.

Kol tuv,

Parashat Beshalach - Med hjärta mitt i uttåget

Denna predikan höll jag förra veckan i Göteborgs synagoga. Den är en aning lång, men ändå en av de bästa jag skrivit. Det kommer direkt ur hjärtat:

Jag har världens bästa väckarklocka. Det finns nog inget som kan få upp en ur sängen bättre än en femåring som hoppar på en och säger: “Upp nu, pappa! Jag vill titta på Bolibompa!” oavsett vilken tid det är på morgonen och har jag tur, börjar väckningen efter klockan 6 på morgonen...

I onsdags skedde en ändring i rutinen: istället för att min dotter ber mig sätta på TVn, sa hon: “Jag tycker inte om mitt namn! Jag vill heta Jasmin!” Jasmin är prinsessan i Disneys tecknade långfilm Alladin, som hon nyligen hade blivit förtjust i.

Nu ska jag säga att jag och min fru, Alisa, funderade länge på vad vi skulle kalla våra döttrar. Vi hade många specifika krav på namnet: det skulle vara hebreiska - att hon hela livet skulle vara stolt över sitt judiska arv; det skulle vara ovanligt, så att hon slapp bli den 4:e Rebecca eller 3:e Naomi, på det judiska dagiset; namnet skulle komma från en betydande person i Torahn eller Tanach, som hon kunde identifiera sig med; namnet skulle vara förhållandevis lätt att uttala i på svenska, engelska och italienska, de tre språken hon har med sig i livet.

Det var en hög ribba att nå upp till, men vi hittade det i namnet Zipporah. Hon var Moshes hustru, och fast hon, som alla kvinnor, var en marginal karaktär i Torahn, var hon mycket viktig för Moshes utveckling från egyptisk prins till det judiska folkets största ledare och profet. Det var ju hon som Moshe mötte när han var på flykt från farao, och det var hennes far Jitro, prästen av Midjan som tog in den unge mannen och gav honom ett hem och en familj. Så fort Alisa föreslog namnet, visste vi båda att den var perfekt på alla sätt.

Under dessa fem år som gått, sedan Zipporahs födelse, har jag hängt med på denna otroligt spännande resa att få lära känna denna unga dam. Så viljestark och envis, men så känslig och kärleksfull, med en sådan underbar humor och som sedan hon kunnat tala och ställa frågor, självmant bett mig berätta för henne allt jag kan ur vårt folks rika historietradition. Berättelsen om Moshe och om Zipporah har alltid varit en av hennes favoriter.

Det var därför jag blev lite förfärad över hennes uttalande att hon nu ville kallas Jasmin. Visst, jag vet att inte ta allt som kommer ur munnen på ett femårigt barn på fullaste allvar - och jag vet att det är ett vanligt inslag i en individs identitetskapande process att vilja vara någon annan, men på ett känslomässigt plan, så var detta ett hårt slag för mig. Sen slogs jag av en snilleblixt!

Det fanns ju en film med en cool, tuff och vacker princessa, som hette Zipporah, den animerade Prinsen av Egypten! Det är en magnifik film som varit lite för avancerad för Zipporah att titta på tidigare, men nu var stunden inne. Jag hade också tur i att Dreamworks som gjort filmen gav Zipporah en mycket större roll i berättelsen än hon hade i Torahn, för att spela upp romantiken och spänningen, men det var ju bara bra!

Nu fick Zipporah, min dotter, se sin namne som hjältinna och prinsessa (OK, dotter till en överstepräst, men sak samma) i en spännande animerad film om det judiska folket! Men vad jag hade glömt sen jag sist såg filmen - för flera år sedan, var vilken effekt den har på mig.

Jag ska beskriva den effekten strax, men först låt mig nämna något annat, relevant i sammanhanget. På Limmud-konferensen i England i år träffade jag en ung filosof och lärare vid namn Sam Lebens. Lebens tillhör det nya intellektuella gardet inom den ortodoxa världen som vill ifrågasätta ortodoxins reflexmässiga försvar av Torahn som det judiska folkets historiebok.

“Det finns många bra historieböcker i världen, historieskrivning som har förändrat vårt sätt att förstå vår värld och vår samtid, men ingen tar skildringar ur dessa historieböcker, omvandlar dem till ritualer för att återuppleva dem.” påpekade han. (Du kan läsa Lebens utförliga artikel Religious Belief and Make-Believe på bloggen Philosophy of Judaism.)

Han menade att det är mycket viktigt att förstå vad t.ex. franska revolutionen betyder för Europas historia, men det markeras i Frankrike av festligheter, inte av att alla i sina hem hugger huvudet av en docka som ska representera Ludvig XIV eller slår ner en väg som ska representera stormningen av Bastille-fängelset.

Men vi tar berättelser ur Torahn, som just uttåget ur Egypten och återupplever den varje år, med att smaka på bittra örter och saltvatten och Matsa - fattigdomens bröd. Vi sjunger sånger för att hylla miraklen som ledde folket till frihet och tackar Gud för att vi är fria. Denna sedermåltid och helgen Pesach, firar vi inte för att våra förfäder blev fria - nej, vi firar den för att VI blev fria. Vi läser i förra veckans parasha, tre versen innan denna veckas läsning börjar, vad vi ska berätta för våra barn om denna händelse:

När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: "Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Shemot 13:14

Detta är egentligen ett absurt bud. Själva stycket börjar med orden “När Herren fört dig in i kanaaneernas land...”. Den första generationen, de som faktiskt befriades från Egypten, dog i öknen, under den 40-åriga vandringen, så detta är de facto ett bud som ska hållas av den första föräldrargenerationen som INTE upplevde uttåget ur Egypten. Man kan ju säga att Torahn instruerar dem att ljuga för sina barn när de säger Herren förde OSS, ut ur Egypten.

Men det är endast en osanning på det historiska planet. Sam Lebens menar att vi gör Torahn en björntjänst när vi försöker envist definiera den som historia. Då kan man leta sig igenom arkeologiska lämningar och upptäcka att det inte finns något bevis för att 1,5 miljoner människor vandrade ut ur Egypten - en kultur som var på sin tid världsmästare i historieskrivning - och vandrade genom öknen under någon längre resa. Envisas vi med att behandla Torahn ordagrannt som en historiebok, så målar vi in oss i ett hörn som vi har svårt att ta oss ut ur.

Låt oss istället säga att Torahn inte representerar en historisk sanning, utan en mytisk sanning. Tänk att jag får tag i en tidsmaskin och reser till Egypten för 3500 år sedan, just vid den tid och plats som Torahn beskriver att uttåget skedde. Kanske blir jag vittne till ett av världens mest formativa händelser, men mer troligt är att inte kommer se något alls - för troligtvis skedde det inget historiskt uttåg ur Egypten! Vet ni vad jag skulle då förändra vid mitt sederbord under nästkommande Pesach? Inte ett dyft.

Slaveriet i Egypten och uttåget därifrån, mötet med Gud vid Sinaiberg och vandringen genom öknen - allt detta HAR hänt, inte för att det går att bevisa, utan för att vi, det judiska folket, har under flear tusen år upplevt det! Vi har firat helgerna, diskuterat och föreställt oss lidandet under piskan och den otroliga glädjen vid befrielsen och kopplat det till allting som hänt vårt folk sedan dess! Torahn är sann för att vi upplever den inom oss, hör det från våra föräldrar och berättar det för våra barn.

Så när jag tittade på Prinsen av Egypten med min Zipporah, började tårarna rinna ned för mina kinder vid synen av det förslavade och besegrade folket, som reste sig med sina få ägodelar och husdjur och lämnade fångenskapen bakom sig. Jag grät när en tecknad farmor tvekade inför åsynen av ett vidsträckt öken framför sig, och när en liten flicka, hennes barnbarn, tog hennes hand och började djärvt gå framåt (2:43 i videon). (Jag gråter när jag skriver detta.)



När folket stod inför havet och faraos krigsvagnar dundrade emot de skräckslagna människorna, med ryggen mot ett hav som de inte kunde korsa, kände jag deras fruktan, fast jag visste vad som skulle hända, och när havet delade sig under Moshes stav, och folket gick mellan två väggar av vatten, kände jag deras förundran. När de till sist kom till andra sidan och deras plågoandar hade försvunnit under de tillbakaforsande vattenmassorna, grät jag igen av glädje och lättnad.

Jag ville först inte att min dotter skulle se mina tårar, men tänkte sedan, varför ska jag dölja mina känslor för henne? Känslorna är inget att skämmas över. Det är inte en animerad film som väcker dem hos oss, utan förmågan att identifiera oss så starkt med våra myter att de blir till en del av oss. Torahn är nämligen mycket sannare än någon empiriskt bevisad historiebok - Torahn är vår identitet, våra liv, våra förfäder och våra barnbarnsbarn. Torahn är här och nu och evig.

Kl. 6:30, en mörk och frusen januarimorgon i Göteborg, förde Gud återigen, med stark hand, både mig och min Zipporah, ut ur Egypten.

Shabbat shalom!

Vi måste "outa" oss själva!

Hej!

För några dagar sedan, var jag hemma hos en barndomsvän, Daniel och hans man, Anders. Vi diskuterade omskärelsedebatten och hur Daniel och jag, när vi som barn gick på Hillelskolan i Stockholm, fick lära oss att vara stolta över vår judiska identitet, sjöng judiska sånger och hade kippa på oss.

Stolt svensk jude! →

Så fort vi gick utanför skolans murar, däremot, skulle vi ta av oss kippan och inte ens nämna Israel eller något judiskt på gatan, tunnelbanan eller bussen. Vi kunde ju bli påhoppade när som helst av antisemiter och att visa något tecken på vår judiskhet skulle hota vår säkerhet. Jag har fortfarande idag, 25 år senare, svårt att ha kippa på mig ute och känner alltid en viss tvekan över att nämna något specifikt judiskt på offentligt plats. Är jag rädd för pogromer i Göteborg, år 2012?

Anders beskrev då för mig hur han i ungdomsåren själv hade svårt att berätta att han var homosexuell, trots att han levde helt öppet, med sin pojkvän:
“Jag var rädd att någon skulle ta illa vid sig för att jag var bög. Sen insåg jag att detta är den jag är. Har någon problem, så är det just deras problem. Varför ska jag bära omkring på bördan av deras fördomar?”

Han höll upp sina händer framför sig, som om han bar på ett osynligt paket:
“Här får du!” sa han och gav paketet till den teoretiske homofoben. “Detta är inte min börda att släpa runt på! Du får bära omkring på dina fördomar. Jag är stolt över vem jag är. När du blir trött på att bära omkring på hatet och fördomarna får du dumpa paketet i närmaste buskage och börja se människan, inte schablonen!”

När Anders berättade, blev jag väldigt gripen av liknelsen och insåg hur mycket av omvärldens föreställda fördomar vi svenska judar går och bär omkring på. När de som vill “skydda barnen” genom att förbjuda omskärelse på minderåriga pojkar i Sverige argumenterar i media är de snabba med att påpeka hur detta strider mot svenska värderingar. Hur “barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” har varken självbestämmande eller individuella rättigheter” (från DN Debatt “Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”). Märkligt då hur många svenska judiska och muslimska män, religiösa som sekulära, som inte fick själv bestämma, uppskattar sin omskärelse och vill föra traditionen vidare till sina söner.

Som Simon, en annan vän till mig skrev när han läste detta:

Mina barn är inte födda in i någon j-a “icke-västeuropeisk kontext”! Vi ÄR den västeuropeiska kontexten. Mina barn är sjunde generationens stockholmare. Sjunde generationens judiska stockholmare. Brisen är en svensk tradition som är äldre än julgran, lucia, kanelbulle och älgjakt.

Så underbart uttryckt! Men detta är inte bara något som förbudsivrarna vill lagstadga emot judiska och muslimska traditioner tar upp. Hur många gånger har inte jag och andra beskrivet blandäktenskap som att “Hon/han gifte sig med en svensk”? Vadå “svensk”?! En amerikansk jude skulle aldrig säga “He/she married an American” - där borta är ju alla amerikaner!
Vi sätter oss själva utanför “det svenska” när vi talar på det sättet. Jag insåg att vi MÅSTE börja förändra vårt sätt att tänka!

Är vi svenska judar eller är vi judar som bara är tillfälligt är bosatta i Sverige? Vi kom till Sverige 1775 (1779 om man räknar Marstrands lilla judiska församling). Vi har alltså varit svenskar i 237 år. Vi är ju till och med svenskare än familjen Bernadotte, som kom först 1818, 33 år senare!

Vi har så mycket att vara stolta över - visserligen är familjen Bonnier inte längre judar, men de var det i flera generation och visst kan vi vara stolta över att August Strindberg, Verner von Heidenstam och Gustav Fröding publicerades av ett judiskt förlag!
Visst kan vi vara stolta över att en svensk-judisk konstnär, Ernst Josephson, inspirerade prins Eugen med sina verk!

Visst kan vi vara stolta över att Pontus Fürstenberg medverkade till att grunda Konsthögskolan Valand, som anlitade Carl Larsson som lärare och att Fürstenbergs samling utgör grundstommen i Göteborgs konstmuseum på Götaplatsen. Så här står det på Wikipedia om Fürstenbergs roll som konstmecenat:

Utan Fürstenbergs direkta och indirekta ekonomiska stöd hade antagligen dåtida och ännu väl kända konstnärer som Carl Larsson, Ernst Josephson, Olof Sager-Nelson och Anders Zorn aldrig kunnat ägna sig så helhjärtat åt sin konst.

Generation efter generation av Sveriges barn växer upp med att sjunga melodier knutna till Astrid Lindgrens sagor, Lennart Hellsings sånger och Alfons Åberg tv-serien, många av melodierna skrivna av Georg Riedel, en svensk-tjeckisk jude.

Jag kan skriva flera sidor till om svenska judars bidrag till svensk kultur, svensk vetenskap, svensk handel och näringsliv och svensk politik. Det är på många sätt häpnadsväckande hur mycket den svenska judenheten har bidragit till vårt avlånga land och vi är ju inte mer än ca 15 000 judar i hela Sverige idag!

Vi borde inspireras av HBT-rörelsens Pride-koncept. Vi borde tala om Jew-Pride och “outa” oss själva som judar till alla i vår omgivning. Vi ska ta oss an debatter och utmaningar mot judar och judiska traditioner i Sverige, inte bara i tidningarna, utan på våra arbetsplatser och med våra grannar. Simon, t.ex. tröttnade på att bara se julpynt och adventsljustakar på sitt kontor, så en dag kom han med en chanukkiah till jobbet, som han tände framför arbetskamraterna och berättade sedan om Chanukkah. Vet ni vad? De uppskattade det väldigt mycket.

Vissa vill inte påpeka allt detta för högt, hur mycket vi har betytt och forsätter att betyda för Sverige. Då kanske “svenskarna” börjar tänka på “den judiska världskonspirationen” och hur vi “nästlar oss in i samhället” och “påverkar för mycket”.

Vet ni vad jag säger? Det intrycket är inte mitt problem längre. Jag vill ha på mig min kippa och min davidstjärna och tala högt och brett på gatan, på spårvagnen, på stans alla fik, om hur stolt jag är över att vara svensk jude. Jag vill att mina barn ska se deras pappa vara stolt över att de sjunger judiska sånger på väg hem från dagis.

Har någon problem med det? Kommer någon att kritisera mig för att jag är en högljudd jude? Det är då deras problem, inte mitt. De får släpa på bördan av deras egna fördomar från och med nu.

Det är dags att vi börjar inse att vi inte bara är svenska judar - vi ÄR Sverige!

Kol tuv,

Det stora hyckleriet

Omskärelsedebatten handlar inte om antisemitism eller islamofobi, eller hur? Förbudsivrarna är ju bara ute efter att skydda barn från att kränkas och skadas. Nu kan deras skeva resonemang inte vara tydligare:

Förbudsivrarnas argument är att omskärelse av minderåriga bör förbjudas för det är skadligt och det inkräktar på individens rätt att bestämma över sin egen kropp.

Motargument 1: Den överväldigande majoriteten omskurna män är så pass tillfreds med sin omskärelse, att de vill föra seden vidare till sina söner. Hur kränkta är de då?

Motargument 2: Det är ett ingrepp som görs ca 3000 gånger per år och antalet komplikationer är försvinnande små. (Jag vet ej om Socialstyrelsen för statistik över sådant, men min far har utfört ca 900 omskärelser över sin 22-åriga karriär och haft en komplikation. Kom ihåg att man kan få

komplikationer hos tandläkaren!)

Det finns en verksamhet som orsakar skador på 60 000 barn per år. Ni läste rätt - 60 000 barn skadade per år. Vad är denna verksamhet?
Ungdomsidrotten!
"[Skadorna] handlar oftast om kontusioner (blåmärken/blodutgjutningar), frakturer (benbrott/skelettsprickor) eller distorsioner (stukningar/vrickningar)."

Men ingen vill förbjuda denna svenskaste av svenska verksamheter - det är folkhälsofrämjande och skapar idrottsmän och kvinnor vi kan vara stolta över! Det är väl inget barn som kränkts i sammanhanget?

Forskaren Christian Augustssons undersökning bland barn som idrottar visar att "19 procent känt ett obehag i samband med föräldrarnas engagemang för idrotten." Det är vart femte barn.

Låt oss sammanfatta det hela:

Omskärelse: 3000 omskärelser per år - inga (eller mycket få) dokumenterade komplikationer. Ytterst få omskurna män som vittnar om att känna sig kränkt.

Ungdomsidrotten: Miljontals barn idrottar per år - 60 000 skadade, en del med livslånga men och minst 12 000 av dessa kände sig pressade av sina föräldrar att delta i idrotten.

Omskärelsedebatten handlar inte om antisemitism eller islamofobi, eller hur? Förbudsivrarna är ju bara ute efter att skydda barn från att kränkas och skadas. Om förbudsivrarna menar allvar med att de inte är ute efter judar och muslimer - om de verkligen vill värna om barn som kränks och far illa - låt dem börja med undomsidrotten och rädda alla barnen från det traumat först.

Therese Alshammar välkomnas av sin mamma Britt-Marie Smedh, som simmade för svenska OS-truppen 1972.

Carolina Klüfts mamma Inga-Lill Ahlm var längdhoppare i landslaget där hon hoppade 6,09 som längst och pappa Johnny Klüft var allsvensk fotbollsspelare i Östers IF och GIF Sundsvall.

Och vi borde nog inte glömma att det finns andra sätt barn kan fara illa i ungdomsidrotten...

Kol tuv,

Parashat Vajechi - Sanna och falska berättelser

Hej!

Jag skrev denna Dvar Torah på engelska för Limmud organisationens Dvar Torah emejl, On One Leg, som kommer ut varje vecka med tolkningar av olika människor som är aktiva i Limmud-sammanhang. Jag rekommenderar alla att prenumerera på Limmud On One Leg!
Följande text är alltså skriven på engelska och översatt, med lite hjälp av Google Translate och mycket redigering från min sida. Svenskan kan ändå vara lite mer bristfällig än vanligt. (Vill du läsa orginalet, klicka här.)

Nu när vi avslutar den episka boken Bereishit, Första moseboken, når Jakob och Josef, två av bokens mest noggrant skildrade personligheter, bägge slutet av sina långa liv.

Både far och son har haft svåra och utmanande liv, fyllda av med tvära kast, hjärtesorg och stora utmaningar, ​​men om vi tittar noga på deras inställningar till dessa utmaningar, är de två männen rätt olika varandra.

När Jakob har att göra med brodern, föräldrarna, svärfadern, hustrurna, sönerna och sina grannar, försöker han alltid att passa in dem, som pussel-bitar, i hans liv, just som han vill ha dem. Men var gång han får alla bitar på plats, så hoppar ett avgörande bit ut. Till skillnad från Josef - som verkar ta varje motgång med lugn beslutsamhet, som hanterar varje utmaning för sig, i den takt den drabbar honom - verkar Jakob aldrig kunna förlika sig med att saker och ting inte kommer att bli som han hade hoppats.

Hans livs stora kärlek, Rakel, är det bästa exemplet på detta. Det var ju menat att hon skulle bli Jakobs enda hustru, men Lavan lurade honom att gifta sig med Leah först och krossade Jakobs dröm om monogam äktenskaplig lycka. Gud gjorde Leah fruktbar och Rakel ofruktbar, spänningarna växte och söner föddes på rullande band. Det var först när Leah och bihustrurna Bilha och Zilpa hade tillsammans fött Jakob 10 söner och en dotter att Rakel fick hennes förstfödde, Josef.

Kan detta vara skälet till att Jakob favoriserade Josef och behandlade honom som den förstfödde, fast han var nästan familjens yngste? Han var sonen Jakob borde ha först av alla. Det var drömmen som aldrig skulle bli verklighet, som stamfadern inte kunde bryta sig loss ifrån, inte ens på sin dödsbädd.

Innan han välsignar sina söner, vill Jakob, typiskt nog, välsigna Josefs söner, Efraim och Menashe och han vill att de ska värderas lika högt som hans två äldsta söner, Reuven och Shimon. Plötsligt försvinner den gamle mannen in i ett minne av sin svunna kärlek:

"Jag, när jag var på väg tillbaka från Paddan - dog Rakel från mig ... och jag var tvungen att begrava henne där på vägen till Efrat..." Bereishit (Första moseboken) 47:8

Han säger Alai - "från mig" eller bokstavligen “PÅ mig” trots att det måste ha varit lika smärtsamt för Josef att förlora sin mor som det var för Jakob att förlora sin älskade hustru.

Skapar vi inte alla i någon mån berättelser, narrativ, i våra liv som inte alltid överensstämmer med det som faktiskt sker omkring oss? Så många spänningar och så mycket smärta uppstår ur gapet mellan vad vi vill tro är verkligheten, och vad som egentligen är verkligheten, vare sig vi vill det eller inte. Och vissa människor är så inlindade i sin egen sorg, sitt eget narrativ, att de inte kan se verkligheten eller smärtan som andra bär på.

Josef verkar inte följa i sin fars fotspår. Även när inget går bra för honom, när livet ger honom sur mjölk, finner han ett sätt att göra av det söt grädde. Allt förändras, däremot när han står ansikte mot ansikte med sina bröder, då hungersnöden tvingar dem resa ner till Egypten för att köpa säd. Det är då vi ser hur hans känslor tar över.

Josef iscensätter en genialisk plan för att rädda sin yngste bror, Benjamin, faderns nya favorit, från sina bröder, som naturligtvis måste hata Benjamin lika mycket som de hatade Josef. Han ser till att Benjamin tas ned till Egypten, sätter dit honom för stöld och låta bröderna lämna honom där, som de gjorde med Josef.

Det hela skulle ha fungerat perfekt, om det inte vore för en liten detalj - bröderna är inte onda längre. När de tror att ingen hör dem, uttrycker de en enorm skuld över vad de gjorde mot Josef och de har ingen avsikt att överge Benjamin i Egypten. Denna gång tar de ställning för minstingen i familjen och behandlar honom som den broder han är.

Josef kunde ha klamrat sig fast vid sin smärta och sin egen berättelse i det ögonblicket, genom att ignorera deras vädjan och skicka hem dem, samtidigt som han intalar sig själv att det var bäst så. Men Josef gör någonting hans far aldrig skulle kunna göra - han bryter sig loss från sin egen smärta och skapar en ny verklighet, genom att sudda över den inre berättelsen av lidande.

Han tar av sig masken, blir en del av familjen igen och lyckas släppa på all den sorg och ilska som han sparat på i åratal. Även när bröderna kommer till honom efter fadern Jakobs död, då de fruktar att han väntade på denna stund att hämnas, försäkrar han dem att han hyser dem ingen illvilja:

“han tröstade dem och talade till deras hjärtan." Bereishit 50:21

Låt oss alla följa Josefs exempel genom att identifiera de falska narrativ vi snärjer in oss i, och istället se verkligheten som den egentligen är, för att förflytta oss från smärta, förbittring och ilska till försoning och skapandet av en bättre värld tillsammans.

Shabbat shalom!

Tankarna och tweetarna flödar på Limmud!

Hej!

Just nu är jag på Limmudkonferensen i England. Jag minibloggar mest, via Twitter, på @Benjaminigbg och där kan ni läsa vad jag gör och vad jag tänker. Ni kan även se andras tweets via #Limmud. Båda har ni härovan!

Önskar ni att ni vore med? Då kan ni kolla in vissa föredrag som sänds live och finns senare att titta på här: http://limmud.org/publications/livestream/

Finns även från iPhonen om du laddar ner appen! Sök sedan efter Limmud så kan du kolla var som helst, hur som helst!

Judendomen mår riktigt bra i internetåldern!

Glad Chanukkah!

En upplysande helg för en knivig ritual...

Hej!

Nu är det äntligen Chanukkah!

Det är en helg som, mer än någon annan helg i den judiska kalendern varit en spegelbild genom tiderna av det judiska folkets historia och indentitet. I grund och botten ligger det ett inbördeskrig mellan judar som lockades av den hellenistiska kulturen (ursprungligen från Hellas, nutida Grekland) och ville förändra judendomen för att passa in, och Maccabéerna som tog upp vapen för att försvara vad de såg som den riktiga judendomen.

Hade det stannat där, hade vi nog inte firat Chanukkah särskilt länge, men rabbinerna, som i Talmud introducerade berättelsen om miraklet med oljan som användes för att tända den sjuarmade Menorahn, varade i åtta dagar istället för en dag. De lyckades ta fokuset från kriget och våldet och sätta det på något gudomligt och upplysande i mörkret.

Så har det alltid varit i vår religion - finns behovet, kan man tolka och omtolka för att passa nya tider och nya sammanhang, utan att förlora kärnan i budskapet.

Chanukkah har varit en helg för judar som ville in i det nya, mer öppna europeiska samhället på 1800-talet och mitt i nationalismens vindar, ville de också ha en dramatisk, militär seger som de kunde vara stolta över, samtidigt som många ville distansera sig från religionen litegrann. Då passade det att damma av Maccabéernas bedrifter och fira dem istället.

Detsamma gällde sionisterna på 1900-talet - vad var mer passande än en berättelse om en judisk kamp för självständighet i vårt eget hemland?

Och när judar, nyanlända till USA, skulle hävda sig på den amerikanska fria marknaden, även för religioner, så anammade man presenterna och pyntet från julen, med en judisk twist.

Idag ska jag till Götaplatsen i Göteborg, där representanter för Chabad-rörelsen tänder en jättestor chanukkia (ljusstake). De sysslar med att stärka judars religiösa identitet och gör ljuständningsceremonin för att judar ska känna sig mer judiska bland den bländande julbelysningen.

Det är underbart roligt att se hur Chanukkah betyder helt olika saker för olika judar, i olika tider och hur den fortfarande förändras. För mig har Chanukkah fått en ny innebörd denna vinter, då uppmaningar till omskärelseförbud har duggat tätt i tidningar och på TV. Göran Rosenberg skriver om kampanjen mot omskärelse har nu stöd av humanisterna, minst en präst i Svenska kyrkan och Bengt Westerberg, "regeringens särskilde utredare av främlingsfientlighet, rasism och intolerans".

Jag har skrivit om det rätt mycket här på Torahblogga, men det är värt att upprepa det. Kanske försöker dessa förbudsivrare verkligen värna om våra pojkars rättigheter och drivs enda av de renaste motiven, men när de menar att vi judar och muslimer inte vet våra egna barns bästa, och sätter religionen före, hamnar de i ett historiskt otrevligt sällskap:

Romarna, Paulus, Den katolska kyrkan, Martin Luther, Sovjetunionen, alla försökte de komma åt oss envisa judar genom att förbjuda omskärelsen. Och vilka var det som började med detta?
Visst, var det hellenisterna, som menade just som humanisterna att det var barbariskt att utsätta små pojkar för detta, att vi borde civiliseras, med eller mot vår egen vilja och lägga av med vår märkliga religion.

För mig handlar Chanukkah i år om att komma ihåg vad omskärelsen betyder för oss - om det hade varit farligt, eller problematiskt hade vi, precis som med andra lagar, omtolkat och kommit runt budet. Men omskärelsen är inte skadligt, inte farligt och 99.9% av alla omskurna män, muslimer eller judar, känner sig inte alls kränkta över att mista en liten hudbit runt snoppen.

Att motståndarna ändå känner en sådan människokärlek att de kan strunta i vad vi själva tycker och ändå yrka för ett förbud, ja, det låter som samma kärlek som hellenisterna hade i sin iver att civilisera oss, eller som katolska kyrkan och Martin Luther hade för att föra oss till Kristus.

Tack för er stora omtanke, men jag fortsätter att tända min chanukkiah och fortsätter att omskära mina söner. Hitta några verkliga offer att värna om istället!

Glad Chanukkah (och God jul till er som firar det),

PS. Och på tal om omtolkningar och ursprungstolkningar, så är det ju på den åttonde dagen som en judisk pojke omskärs så när alla höjer sina champangeglas för att skåla på Nyårsafton, glöm inte varför man ursprungligen markerade den dagen, precis en vecka efter julen... (http://en.wikipedia.org/wiki/Feast_of_the_Circumcision_of_Christ)

Gott nytt år!

Andra intressanta inlägg: Varför omskär vi våra pojkar?, Debatt om omskärelse,

En dialog med en av vår generations stora religiösa tänkare...

Hej!

Ja, det har varit en händelserik vecka för mig och Torahblogga. Jag skrev i onsdags en uppmaning att vi judar ska stå sida vid sida med svenska muslimer och bekämpa den rasism som drabbar dem, lika mycket som vi ska bekämpa den som drabbar oss.

Jag fick jättestor respons, men även en del kritik (om man bortser från det strunt som kommer från SD:are, vilken man måste nog göra här i världen). Jag tänker inte avfärda kritiken som kommer från öppensinnade människor, som inte har samma upplevelser av världen som jag har, men jag måste inte heller hålla med.

När jag skulle ändra spår lite och skriva om parashan - veckans Torahläsning, Vajeishev, så kollade jag först upp vad den brittiske överrabbin Jonathan Sacks hade att säga om avsnittet. Döm om min förvåning när han talade direkt till mig om vikten av dialog och att tala även med dem man verkligen inte håller med om!

Hoppas ni kan ge honom 9 minuter av er tid och höra hans budskap (fast den är på engelska). Det finns så mycket för oss alla i hans ord!

Shabbat shalom,

PS. Gillar ni Rabbi Sacks? Då måste ni lyssna på hans debatt med den missionerande ateist Richard Dawkins, om religion och vetenskap!

Bästa citatet därifrån:

"Science takes things apart to see how they work. Religion puts things together to see what they mean."
Rabbi Jonathan Sacks

Svenska muslimer och judar - nu enar vi oss!

Hej!

Läste just Niklas Orrenius artikel i DN “Hur blir man en människa i hatarens ögon?” om hatet mot muslimer i Sverige och fast klockan är mycket kan jag inte sova:

Amna Ismail Abdulkarim ser sig inte som ett offer utan som en rakryggad jämlike, en medborgare med rättigheter och skyldigheter. Därför viker hon inte undan när hon utsätts för något obehagligt.
Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:
”Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!”
”Vart?” frågade Amna Ismail Abdulkarim.
”Åk till Iran eller Saudiarabien!” fräste kvinnan.
”Jag är en svensk kvinna.”
Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:
”Kolla, hon säger att hon är svensk!”
Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk. Det kändes viktigt att övertyga dem:
”Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!”
Ibland tänker jag på hatet mot invandrare som en ständigt malande bakgrundston i det skånska landskapet. Då och då bryter den där tonen igenom, den blir gäll och omöjlig att ignorera. I januari i år skrev jag ett reportage om det som under förra året drabbade Malyum Salah Hashi och hennes barn i Tomelilla:
”Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåriga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.
När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, kastanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.
En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula. Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.
– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?”

Läs hela artikeln, det är ett måste - fast den är lång. Investera er tid i det!

Och för er som genast tänker på trakasserierna mot Malmös Chabad rabbin Shneur Kesselman, så kan jag lugna er med att Orrenius nämner även hans utsatthet lägre ner i artikeln.

[På bilden här intill ser ni en bild från en serie jag gjorde (med hjälp av Sonja och Aqurette) på Stortorget när jag sist var i Malmö, som jag kallade Keep on, kippa on, Malmö! Det var något som andra i Malmös församling nyligen upprepade i lite större skala och Anna Ekström försöker få igång en kampanj på via sin blogg!]

Men det är inte min poäng - detta är ju Torahblogga och jag tänker på följande verser från Torahn:

En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot (2 moseboken) 22:21

Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 moseboken) 19:33-34

[Gud] ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.
Devarim (5 moseboken) 10:18-19

Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför ger jag dig denna befallning att följa.
Devarim (5 moseboken) 24:17-18

Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. – Hela folket skall svara: Amen.
Devarim (5 moseboken) 27:19

Torahns etik genomsyras av ett koncept jag brukar kalla offrets ansvar. Vi som VET hur det var att uppleva främlingsskap, slaveri, förtryck - vi har ett ansvar att ta hand om andra människor och speciellt de som är extra utsatta. Är vi offer i sammanhanget är vårt ansvar att handla - att hjälpa andra i samma situation eller värre - än mer nödvändig!

(Ni som vill hävda att Koranen, till skillnad från Torahn, är ett ont och hatfyllt dokument - gör er icke besvär - det finns gott om problematiska texter i Torahn - fler än i Koranen - det är därför vi måste tolka så aktivt och målmedvetet - och muslimerna gör detsamma - här kan ni läsa en Fatwa, religiöst uttlåtande, gällande hur muslimer borde studera religiösa texter tillsammans med judar och kristna.
Igår hade jag ett långt Twitterkrig med en viss @AnnaFiii. Hon(?) började med att skicka mig en länk till en YouTube-film om Sharias farliga inflytande i Europa. Vill ni läsa en del av ordfäktningen kan ni göra det här nedanför - fast det är mycket att läsa:



Varje exempel AnnaFiii försökte komma med för att visa att islam var något särskilt ondskefullt kunde jag vända och visa exempel på det inom judendomen. Inte att vi är lika dåliga, utan att hon var ute efter att selektivt tolka allt inom islam negativt, när alla hennes argument kunde lika gärna ha använts - och används! - av antisemiter.)

I Niklas Orrenius artikel läser jag fall efter fall och det gör mig ont i hjärtat. Rabbin Shneur Kesselman är utsatt för dagliga påhopp, en del från muslimer som ser honom som representant för Israels politik mm, men låt oss inte för den saken blunda för vad så många fler muslimer själva blir utsatta för! Tvärtom är det vårt ansvar att försvara dem från samma sorts angrepp som vi blir utsatta för idag och i årtusenden.

Detta kanske låter som ett “vända andra kinden till”-resonemang, en av principerna som skiljer Jesus läror från normativ judendom, men det är det bara om vi ska försvara samma människor som hoppar på Kesselman. Har Amna Ismail Abdulkarim eller Malyum Salah Hashi eller deras små barn hoppat på Kesselman? Jag har ingen som helst anledning att tro det, och det har ni, som läser detta, inte heller!

Poängen är detta - muslimerna är Ishmaels barn och vi är Isaks barn - båda var Abrahams söner och idag är vi alla utsatta i Sverige. Vi har så mycket gemensamt i religionen och tolkningstraditionen, och också gemensam sak i omskärelsefrågan, om friskolor, om rituell slakt. Allt detta skrev jag om i inlägget för två år sedan Varför judar aldrig kan stödja SD!

Vi måste stå enade med våra muslimska bröder och systrar! Det är allas vårt ansvar att konfrontera rasismen, den sjukdom som har spridit sig som en cancer i det svenska samhället. Vi måste tillsammans hjälpa vårt avlånga land anpassa sig och utvecklas i en mer demokratisk och tolerant riktning. Och jag skiter totalt i vad någon kanske tycker om Israel - vi bor här i Sverige och att sätta allt fokus på en utrikespolitisk fråga, hur viktig den än må vara för oss annars, är det mest idiotiska vi kan göra. Kan vi inte stå tillsammans och göra gemensam här i Sverige, förtjänar vi att drivas ut härifrån en efter en.

Svenska muslimer och judar enade för ett bättre Sverige - vem är med mig!!! (Icke-judar och icke-muslimer också välkomna!)

Kol tuv,