Vikten av tvivel

Hej kära läsare!

Förra veckan skrev jag om Parashat Vaetchanan och skrev där att jag tyckte att "vi kan och ska ifrågasätta Gud, men att vi måste vara beredda på att vi ofta inte kan förstå Guds motiv".

I samma stund som jag skrev det så kopplade min hjärna detta till en otrolig chassidisk berättelse som jag en gång hörde berättas på Limmud. Föredraget hölls av en rabbin vid namn Levi Lauer, en otrolig talare, som för övrigt är grundaren av organisationen ATZUM - Avodat Tzdaka uMishpat (ung. "jobbar för rättfärdighet och rättvisa").

Föredraget hette Ambiguity of Faith, dvs. Trons tvetydighet och handlade om vikten av tvivel inom judendomen. Det var ett mäktigt och gripande föredrag och av en ren slump så är just det föredraget en av sju som spelades in på Limmud '06 och sattes ut på nätet. Alla sju finns att ladda ner från nätet helt gratis, här.

Ljudkvalitén på inspelningarna är för det mesta skit, så sätt på dig hörlurarna, i ett tyst rum och kanske skruva upp volumen lite extra, men det är det värt - jag kan rekommendera dem alla STARKT!

Du kan också trycka på play på denna lilla spelare för att lyssna på just Ambiguity of Faith (ja, under de första 10 sekunderna håller någon på med micken, men ha tålamod).

Ambiguity of Faith

Hur som helst tänker jag för er skull återge berättelsen här på svenska, men jag kommer inte i närheten av rabbin Lauers berättartalang (speciellt med hans djupa kommentarer och hans jiddish-amerikanska uttryck!).

Menachem Mendel av Kotsk (1787-1859), känd som Kotzker rebben var en sann extremist. Han var helt besatt av konceptet sanning och såg världen i svart eller vitt. Om man inte ägnade sitt liv åt sanningen och bekämpade falskheten så slösade man bort sitt liv, menade han.

Det var inte lätt att vara en av hans anhängare, då han hela tiden förkastade allt och alla som han ansåg kompromissade med sanningen.

Kotzker rebben blev tillslut så äcklad av världen omkring sig och dess falskhet att han stängde in sig på sitt rum och levde de sista 20 åren av sitt liv i självvald isolering.

Det berättas att en av hans anhängare hade hemska, onda och förbjudna tankar och var så desperat att få råd och hjälp av sin lärare att han bröt sig in i rebbens hem för att ställa sina frågor.

Kotzker rebben var inte en tålmodig man: "Nå, vad är frågan?"

"Oj vej, rebbe! Jag har såna hemska tankar! Jag vågar inte uttrycka dem. Dessa tankar kommer till mig fast jag desperat försöker undvika dem! Även i Gehenna [≈ helvetet] skulle det inte finnas försoning för dessa tankar."

"Och vad är de?"

"Ve mig, rebbe! Ibland känns det som om det finns varken Rättvisa eller Domaren finns i världen!" [dvs. gudomlig rättvisa och den gudomliga domaren: Gud]

"Vad bryr du dig om det?"

"Rebbe!" ropade chassiden med ett brustet hjärta. "Hur kan du fråga mig det? Om det, himmlen förbjuda, finns varken Rättvisa eller Domare i världen vad har skapelsen för mening?!" [dvs. varför har en värld om det inte finns rättvisa i den]

"Och vad bryr du dig, lilla jude, om skapelsen inte har någon mening?"

"Rebbe, hur kan du säga något sådant??? Om det inte finns Rättvisa och Domare i världen, vad har Torahns ord för betydelse då?"

"Vad stör det dig om Torahns ord inte har någon betydelse?"

"Rebbe, om Torahns ord inte har någon betydelse, så har livet ingen betydelse och det stör mig hemskt mycket!!!"

"Om det är frågan som verkligen stör dig och du inte bara gör dig till - om det är verkligen den frågan som piskar dig - så är du en lämplig och riktig jude. Och för en lämplig och riktig jude är det lämpligt och riktigt att besväras av djupt störande funderingar."

Så var det med den.

Vad säger denna berättelse dig?

Är det "passande" för oss som judar att ställa de svåraste frågorna och leva utan ordentliga svar?

Om ni lyssnat på hela Rabbi Lauers föredrag, dela gärna med er av tankar och reflektioner kring den också.

Shabbat shalom,

Ps. Den stora teologen rabbi Abraham Jehoshua Heschel har skrivit boken A Passion for Truth där han jämför Kotzker Rebben med den kristna filosofen och teologen Sören Kirkegaard. Ett måste för djupa tänkare!

Vad vill vi lära våra barn?

Hej!

Det är oftast nyttigt att tänka till lite och kanske gräva lite djupare under ytan på medias rubriker. Jag skulle önska att fler gjorde så när det gällde den oftast skeva rapporteringen om Israel!

Nu gäller det något annat - rapporteringen om Forum för Levande Historias undersökning om svenska lärares okunskap gällande Förintelsen, som det rapporterats vitt och brett om idag, bland annat på DN.se, SvD.se, SydS och AB.

Jag blev inte alls berörd av storyn, men kunde inte sätta fingret på varför.
Är detta inte problematiskt? Ja, det verkar det vara.
Om vi inte förvaltar vår historia och för vidare den till nästa generation, finns det då inte en risk att vi upprepar den? Jo visst, det tror jag verkligen. Så har vi judar alltid förvaltat vår historia!
Så varför stördes jag inte mer av detta???

Lyckligtvis satte Johan, på bloggen judaistik.se, ord på känslan jag inte kunde ge uttryck för:

"När man läser detta är det lätt att bli förfärad över lärares dåliga kunskaper och förfasa sig över den utbildning våra barn får, men när man sedan tar en titt på frågorna inser man att detta mer är en fråga om kunskapssyn än om kunskap. De frågor som ställdes i enkäten var inriktade på detaljer: byggdes lägret i Dachau i syfte att mörda judar eller ej? hur stor del av den tyska befolkningen var judar 1933? Hade detta varit frågor i TV-frågeprogram som gamla tiders »10000 kronors-frågan» hade jag inte reagerat, men är detta verkligen »kunskap om Förintelsen»? Förstår man Förintelsen bättre om man har dessa detaljkunskaper? Är det verkligen denna sorts kunskap om Förintelsen som vi tycker att lärare ska undervisa våra barn om?"

Tack Johan!

Jag provade sedan själv att svara på frågorna på SvDs hemsida och lyckades bara med 4 av 7! Jag tycker inte att mina kunskaper om Förintelsen är bristfälliga på något sätt. Jag vet alltför väl om den fasa och avgrundsdjupa ondska som drabbade mitt folk och andra grupper under 30- och 40-talet i Europa - jag har nära bekanta som är överlevande och jag har hört dem berätta om sina upplevelser.

Ändå så blev det bara 57% rätt. (Jag svarade fel på frågorna 3, 5 och 7. Hur många klarar du av?)

Hall of Names, Yad Vashem

Med detta menar jag inte att frågeställningar så som denna inte ska undersökas - det är viktigt att se till att våra historielärare är kompetenta - utan att inte allt kan sammanfattas i statistik.

Vi får se åt vilket håll debatten leder, men jag hoppas att det som är verkligen viktigt i allt detta inte kommer bort: de som inte lär sig av historien är dömda att återuppleva den och Förintelsen är historia jag hoppas att ingen någonsin behöver återuppleva!


Hall of Remembrance, Yad Vashem


Kol tuv (allt gott),

Upp till kamp mot övergångsställen?

Hej!

En intressant fråga har väckts av företaget Prisma Teknik, som tillverkar lådorna som finns vid övergångsställen över hela landet (och internationellt).

Jan Lund, som är vd för företaget, har berättat för TT att man kan trycka på vilken del av panelen som helst och därför betyder handen som pekar uppåt inte längre "tryck här".

Enligt Lund är det istället ett dolt budskap: "Man trycker på en knapp och kan samtidigt ta del av ett budskap om Gud och Jesus. Jag hoppas att många tar tillfället i akt att kanske fundera en stund över livets mening nästa gång som man stannar vid ett övergångsställe."

DN.se skriver: "Enligt tillverkaren Prisma Teknik är handen med fingret som pekar upp mot himlen en känd kristen symbol som står för att det bara finns en väg till Gud, genom Jesus Kristus". (läs artikeln i DN.se, eller i SvD)

För religiösa judar så är עבודה זרה - Avoda Zarah, avgudadyrkan en av de värsta synderna man kan göra sig skyldig till. Däremot så är det rätt vedertaget att de monoteistiska religionerna, kristendom och islam, inte räknas som avgudadyrkan.

Många moderna judiska tänkare menar att avgudadyrkan handlar idag mer om att prioritera fel saker i sitt liv (pengar, makt, fåfänga) och låta dem ta över, än att akta sig för en religion.

Vi religiösa judar riskerar alltså inte att klassas som avgudadyrkare genom att trycka för grön gubbe, men är detta helt OK då?

Akivas reaktion på sin blogg, Att vara jude är:

"Jag skall aldrig mer trycka på övergångsknappen. Någonsin."

Jag tolkar hans reaktion som lite skämtsamt, men jag känner ändå en liknande reservation.

Jag gissar att majoriteten av svenska folket, speciellt de sekulära, ställer sig likgiltiga till detta lite lömska försök att uppmärksamma Jesus, men jag som minoritet känner ett behov av att markera att jag INTE delar Prisma Tekniks kristna budskap!

Om man vände på situationen tror jag att reaktionen skulle vara mycket större. Tänk om företaget skulle ha en svensk muslim som vd och att han skulle gå ut och säga att denna hand var en påminnelse att Muhammed är Allahs sanna profet.

Det skulle bli mer rabalder då, speciellt med den islamofobi som råder i Sverige och västvärlden.

Så var går gränsen för oss religiösa minoriteter i detta sekulära, men ändå kristna land?

Många gånger har icke-judar reagerat på att jag inte firar jul och inte ens har en julgran eller julpynt hemma. "Kom igen!" säger de. "Jag är ju inte troende kristen, men firar jul. Det behöver inte vara en kristen helg - den har ett universiellt budskap om fred och broderskap. Du kan också fira jul!"

Dessa argument biter inte på mig. Jag vet vad julen i grund och botten står för. Jag är inte kristen och tänker inte fira jul eller någon annan icke-judisk helg. (Jag kan tänka mig vara med på midsommar, men jag tänker INTE dansa runt fallossymbolen, omvandlat till blomstersmyckat kors!)

Jag har mina helger som markerar fred och broderskap i världen (Rosh haShana, Jom Kippur, Pesach mm) och behöver inte de kristna helgerna, mina räcker gott och väl.

Som minoritet i Sverige upplever jag min judendom på ett sätt som jag inte skulle om jag bodde i Israel. I Sverige måste jag anstränga mig för att uttrycka min religion. Här måste jag lägga ner tid och energi för att känna mig som jude och det gör att jag uppskattar det judiska än mer.

Men måste jag försvara och bevara min religion vid övergångställen nu också?!

Vad tycker du?

Tänker du som är jude strunta i Prisma Tekniks "Jesus-hand" eller tänker du markera ett avståndstagande på något sätt?

Kol tuv,

Eikev II - en middag med Dalai Lama

Hej allihopa!

Jag prenumererar på ett antal olika פרשת השבוע - Parashat haShavua-mejl, olika tankar och tolkningar på veckans Torah-avsnitt. Jag har inte alltid tid att läsa dem alla, men man vet aldrig när man får tillfälle och blir inspirerad.

En av mina favoritmejl är A Taste of Limmud (klicka om ni också vill prenumerera) som kommer från organisationen som står för Limmudkonferensen. Där har de gästskribenter som står för innehållet varje vecka och de väljer personer som har varit med och undervisat på konferensen.

Denna vecka har de en kille vid namn Nigel Savage som gästskribent. Han grundade Hazon - en organisation som "arbetar för att skapa en mer hälsosam och hållbar judisk gemenskap - som ett steg mot att skapa en mer hälsosam och hållbar värld".

Ni ser en bild av Nigel här till höger på sin tillbaklutade cykel. Hazon leder cykelturer för flera hundra deltagare genom USA och Israel. Min bror deltog i en sådan i Israel och var med när de cyklade ner till Döda havet (jordens lägsta punkt, mitt ute i öknen) och upp igen!!!

Hazon leder dessa turer för att engagera människor, fundraisa (dvs. samla in pengar), och få mer uppmärksamhet för ett judiskt, miljövänligt tänkande.

Hazon gör mycket annat också. De har även en judisk ekomatsblogg: The Jew and the Carrot, som jag kan varmt rekommendera!

Nu får ni läsa vad Nigel Savage själv skriver om veckans parasha:

I’m writing this in New York, but by the time we’re reading parshat Eikev this Shabbat I expect to be at LimmudFest itself, in Derbyshire. Between times I’ll have flown over the Atlantic (I hope), and hiked for two days in the Peak District as part of Tikkun Trek. So it’s appropriate that this week’s parsha is a powerful stepping-off point for a reflection on our relationship to the physical world.

The famous phrase “v’achalta, v’savata, u’veirachta” in chapter 8 is the rabbinical basis for birkat hamazon, and that is why this phrase appears in the first paragraph of the traditional bensching. (The words mean something like “you will eat, and you will be full, and you will bless.”) The Talmud, in Sota 33a, understands this phrase to mean “in every language you will bless.” I didn’t understand the full significance until I read something in 1995 that placed it very powerfully in context.

In 1990 a group of Jewish leaders went to meet the Dalai Lama in Dharamsala, his home in India in exile from Tibet. It was estimated at the time that roughly half of the Westerners in Dharamsala were Jewish, and the Jewish leaders wanted to know what it was that the Buddhists had that we didn’t. Meantime, the Dalai Lama had fled Tibet in 1959, assuming he would be gone for perhaps 3 months. Now 30 years had gone by and a generation of Tibetans was growing up in exile in India and the UK and the US. The Dalai Lama wanted to know how this first exilic generation might retain a connection to the all-embracing confluence of Tibetan religion and peoplehood – language, culture, life-cycle, relationship to place.

Rodger Kamenetz wrote a well-known book about the trip in 1994, The Jew In The Lotus, and in 1995 I read a review of this book by Rabbi Joy Levitt, one of the participants on the trip. In her review she recounted a story not in the book itself. They had eaten a meal with the Dalai Lama that had begun with bread, and thus with motzi, and were now about to end with bensching, and so before bensching they translated it and explained it. When do you say this? asked the Dalai Lama, and they said, any time we’ve eaten bread. In what countries? – in all the countries we’ve ever lived in. For how long? – well, probably for at least 3,000 years, because the oldest part goes back to that phrase, v’achalta v’savata u’veirachta. And you bless the food and connect it to your hope one day to return to Israel? Er, yes, said the Jewish leaders.

And at that point the Dalai Lama commissioned two young Tibetan monks to write an equivalent prayer for the Tibetan people.

In the review, Joy wrote that she had bensched after meals on Shabbat her entire life, and yet she never truly understood the bensching, and its extraordinary power, until that moment.

When you read this week’s parsha, therefore, you read the phrase in its original context, surrounded by the pesukim before and after it – a celebration of the land of Israel and its bounty, and a warning that we not abuse the abundance we are blessed with. When you read those words in the bensching – now or any week – the rabbis intended that we would hear echoes of the context in which the phrase appears in this week’s parsha.

Both the food that we eat, and the words of the blessings, are a bridge. We cross-over that bridge many times each day, sometimes consciously, more often unconsciously – with these three words acting as a marker to bring us back to awareness. Where did our food come from? Who grew it, who raised it; perhaps who slaughtered it? Who packaged it and how did it travel? Who prepared our meal? And where will our waste go; our leftover food and also the food we have ingested, – within our bodies, and when its residue leaves our bodies? How does eating connect us to friends and family, to the Jewish people, to the wider world we’re part of, and to the land and history and future of Israel?

All this in these three words – and in the food we eat.

So whether you’re in Derbyshire this weekend, or London, New York, Jerusalem or anywhere else: may the words of our tradition help us to eat with mindfulness, and may our food and our food choices be a source of blessing.

Väldigt spännande och inspirerande, tycker jag! Hoppas att engelskan inte var för svår för er (kommentera om ni känner att ni vill ha en sammanfattning på svenska).

Vad har ni för tankar om mat, judendomen och relationen däremellan?

Kol tuv,

Eikev - Guds ord på dörren, på armen och på kvinnor

Hej!

Denna vecka läser vi Torahavsnittet עקב - Eikev i synagogan.

I Eikev hittar vi, bland mycket annat, det andra stycket (Devarim 11:13-20) av Shema-bönen. Förra veckan, i parashat Vaetchanan läste vi det första stycket (Devarim 6:4-9) med de inledande orden שמע ישראל - Shema Jisrael: Hör Israel (Herren är vår Gud, Herren är en).

Shema är egentligen ingen bön, utan består av dessa två direkta citat ur Torah och det tredje (Bamidbar 15:37-41) om att sätta tsitsit - fransar i de fyra hörnen av ens klädesplagg (om det har fyra hörn). Akiva illustrerar detta på sin blogg.

Shema är en central del av gudstjänsten och har till och med kallas för den judiska trosbekännelsen (om det skulle finnas någon). Man hittar följande i både i första och andra stycket av Shema:

Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

Detta är textkällan till מזוזה - Mezuza - den lilla (ibland rikligt utsmyckade) låda som finns på alla dörrposter (utom till toan) i ett religiöst judiskt hem samt till תפילין - Tefillin - böneremmar som judiska män ska ta på sig varje morgon (förrutom Shabbat).










I både mezuzan och i tefilin lådorna har man קלפים - klafim, små bitar av pergament där Shema-bönen har skrivits (alla tre stycken). På så sätt kan man hålla מצוה - mitsvan (budet) från Shema-bönen så bokstavligen som möjligt.

En mezuza ska finnas i varje hem (även hos ensamstående kvinnor), men det åligger bara män att sätta på sig tefilin, och väldigt få kvinnor gör det.

Frågan om vem det åligger att hålla en mitsva är ett centralt begrepp inom judendomen. Gud har gett oss mitsvoten - det åligger hela det judiska folket att hålla dem och att utföra dem rätt.

Enligt rabbinerna har kvinnor ansvar att hålla nästan alla mitsvot som män har ansvar för, med undantag av "positiva tidsbundna" mitsvot.

Positiva = "du skall göra"-mitsvot

Tidsbundna = mitsvot som ska göras vid ett särskilt tillfälle (t.ex. be tre gånger om dagen, lägga tefilin på morgonen, mm.). OBS! Gäller ej vissa mitsvot som att hålla Shabbat och helgdagar. Dessa åligger det kvinnor också att hålla.

Varför positiva tidsbundna mitsvot? Eftersom kvinnor var traditionellt ansvariga för hemmet och barnen menade man att de inte kunde schemalägga mitsvot som bön. De behövde lägga all sin tid till annat.

Men det finns de som menar att så är det inte idag, varken för kvinnor eller män. Det är något som jag själv fick erfara när jag var pappaledig i ett halvår! :)

Tefilin är något som aldrig varit förbjudet för kvinnor att ta på sig, men jag har ofta hört det resonerats (speciellt från ortodoxt håll) att kvinnor inte MÅSTE ta på sig dem och varför skulle någon vilja göra en mitsva som de inte måste göra?

Trots detta finns berättelser i traditionen om kvinnor som tog på sig tefilin: t.ex. Michal (kung Sauls dotter och kung Davids fru), och Rashis döttrar (han hade inga söner och utbildade istället sina döttrar, vilket var mycket ovanligt på den tiden).

Haken är att en kvinna som VÄLJER att ta på sig tefilin kan inte välja bort ansvaret sedan, utan ska lägga tefilin varje vardag resten av sitt liv, precis som männen.

Här har ni två helt olika infallsvinklar på frågan:

Women & Tefillin (Konservativ)

Why Can't Women Wear Tefillin (Ortodox)

Hursomhelst har frågan också lett till en hel del humor. Ta till exempel denna bild som är en parodi på "Rosie the Riveter" - en känd propagandabild från andra världskriget för att värva kvinnliga arbetare till USAs vapenfabriker.

Eller vad sägs om ett modernt sätt att uppmuntra flickor att ta på sig tefilin:

Tefillin Barbie!

Sedd här med ett ex av Talmud Bavli i ena handen och en siddur i den andra...




...och här läser hon Torah för sin egalitära församling...




Tefillin Barbie skapades (och finns att köpa) av en kvinna i New York vid namn Jen Taylor Friedman som beskriver sig själv som "post-denominational halakhically-observant egalitarian Jewish ritual scribe and scholar". Hon har också undervisat på Limmud. (Tack till Sari för tipset!)

Visserligen skapade hon Tefillin Barbie som ett humoristiskt inlägg i debatten, men hon skriver också seriöst om sina åsikter vad det gäller kvinnor och tefilin: "Should All Barbies Wear Tefillin?".

Vad tycker du?

Kol tuv,