Uppdatering om Rellens (och Församlingens) framtid

Hej!

En liten uppdatering på det jag skrev om Judiska församlingen i Stockholms nedskärningar och hur det skulle drabba Aaron Isaacs Skola, eller Rellen.

Idag skickade Församlingen ut ett förtydligande om vad som verkligen händer. Du kan läsa den här: Nedskärningar i Församlingen, och döma själva.

Så var det med den lilla uppdateringen. I nästa inlägg, För våra församlingars framtid, har ni min analys och mitt stridsrop

Kol tuv,

Boklansering: Spår av Lamed

Hej!

Fick lite trevlig reklam på mejl. Jackie Jakubowski är tillbaka med en ny bok, i sin "bokstavserie":

Spår av lamed
Berättelser om några judiska livsöden

Jackie Jakubowski skriver om judiska livsöden. Några av berättelserna berör vår tids mest omvälvande erfarenhet, Förintelsen. Andra handlar om människor som ifrågasatt gamla idéer och givit upphov till nya ideologier och teologiska tolkningar. Vi möter också gränsöverskridare som gått i bräschen för revolutionära omdaningar, men också dem som av ödet tvingats till ställningstaganden som påverkat inte bara deras egna liv.

Jackie Jakubowski har i sina två föregående böcker behandlat ämnen som hemmahörande, minne och identitet, öde, tid och oändlighet utifrån den symbolik som i den judiska traditionen tillskrivs de hebreiska bokstäverna alef – ifrågasättande och nonkonformism – och beit – livets mångfald, den fria viljan och ansvar.

Den hebreiska bokstaven lamed är en sammanfattande symbol för berättelserna i hans nya bok. Lamed kommer från samma rot som ordet lamad – att lära och att lära ut. Ur denna rot bildas ord som kunskap, förståelse och lärdom.

Kan vara värt en titt. Du kan beställa boken på Adlibris.

Kol tuv,

När livet gör oss illa

Hej!

Bikkur cholim är en viktig judisk värdering. Det är att besöka de sjuka. Speciellt när man är sjuk behöver vi människor varandra för att ge stöd och kärlek. Det finns en hel del böner i judendomen som vi säger för att önska personen ett fullt tillfrisknande.

Vi ber i bönen om att Gud ska hela den sjuke och återställa honom/henne i kropp och själ. När jag säger denna bön, gör jag det inte i tron om att personen i fråga ska mirakulöst tillfriskna, för att jag har bett till Gud om det. Jag ser det mer som ett erkännande att sjukdom och lidande ligger bortom vår förståelse. Det är också ett sätt att uttrycka medlidande, kärlek och stöd för den som har drabbats.

Varför drabbas vissa människor av ett hemst fysiskt lidande, medan andra lever långa liv och aldrig blir sjuka? Det är en av religionens svåraste frågor.

Rabbi Harold Kushner skrev När livet gör oss illa ("When Bad Things Happen to Good People"), när hans 14-åriga son dog av en hemsk sjukdom. I boken försöker han att förstå hur sjukdom och lidande går ihop med tron på en god gud.

Så här förklarar Kushner det i en artikel i DN, från 2003:

Så varför drabbas goda människor av olyckor?
Kan någon med religiös övertygelse fortsätta att lära folk att världen är god och att en god och kärleksfull Gud är ansvarig för vad som sker i den? frågar sig Harold Kushner. Han tror fortfarande på Gud, men inte på samma sätt som när han studerade teologi. Han gör inte längre Gud ansvarig för sjukdomar, olyckshändelser och naturkatastrofer, utan säger att han numera inser att Herrens förmåga att handla begränsas av naturlagarna och av människans fria vilja.

Idag besökte jag en människa som ligger inför döden. De kunde knappt prata och jag försökte först hitta något att säga om sjukdomen och personens situation. Allt kändes så trivialt. Jag saknade ord inför detta enorma och satt tyst en stund.

Sedan insåg jag plötsligt att sjukdomen och situationen var nog det sista personen ville prata om. Varför inte fylla tomrummet med världen utanför rummet. Jag började berätta lite nyheter från mitt liv, och skämtade lite om min tillvaro. De började le och skrattade till och med åt skämten.

Efter några minuter indikerade personen med handen att orken hade tagit slut och de kunde inte fortsätta. Jag tog deras hand: "Som Arnold Schwarzenegger sa: I'll be back." Då skrattade personen till igen och det var med ett leende som de vinkade adjö.

Det hela var en mycket stillsam, helig upplevelse, men jag insåg att man måste våga skratta och skämta. Det är just i livets tragiska stunder då det är som allra viktigast.

Att besöka en människa som ligger för döden sätter verkligen livet i ett helt annat fokus. Ingenting annat känns särskilt viktigt efter en sådan upplevelse, men samtidigt känns allt så viktigt ändå. Jag känner hur bräckligt livet är och hur mycket mer jag måste uppskatta allt jag har omkring mig. Hur viktigt det är att leva den framtid som trots allt är min egen.

Jag hoppas få besöka personen igen under de kommande dagarna och veckorna, om de lever så länge. Det var mig en obeskrivlig heder att få besöka personen, att dela med dem en av deras sista stunder i livet och ge dem en anledning att le. Nog den största heder jag upplevt i mitt liv.

Jag önskar er alla ett långt och rikt liv,

Parashat Naso - Lika. Unika.

Hej!

Imorgon läser vi parashat Naso, som är den andra parashan i Bamidbar, 4 moseboken. Det är faktist den längsta parashan som vi har i Torahn, tack vare Torahns längsta kapitel, kapitel 7, som har 89 verser!

Det märkliga med kapitel 7 är att det är också ett av Torahns mest enformiga kapitel. Den beskriver hur man invigde Mishkan, Tabernaklet, genom att hövdingarna för de 12 stammarna kom med gåvor till det nya tempeltältet, Guds boning bland folket.

Varje stamhövding kommer med exakt samma gåvor och man behövde egentligen inte räkna upp alla i texten. Man kunde ha skrivit "X från X:s stam gav X - det gjorde alla andra också", men varje ledare får sitt eget stycke.

Därför läser vi t.ex:

Tredje dagen kom hövdingen för Zevulons ättlingar, Eliav, Chelons son. Hans offergåva bestod av ett silverfat som vägde 130 siklar, en silverskål om 70 siklar efter tempelvikt, båda fulla med siktat mjöl, blandat med olja, till matoffer, en guldskål om 10 siklar, fylld med rökelse, en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer, en getabock till syndoffer, samt till gemenskapsoffer två tjurar, fem baggar, fem bockar och fem årsgamla lamm. Detta var vad Eliav, Chelons son, offrade.
Bamidbar 7:24-29

De resterande styckena i kapitlet är exakt samma text, förutom dagen, namnet på stamledaren och på stammen. Principen när vi tolkar Torah är att ingen vers är överflödig - varje vers finns där av en anledning - så varför denna upprepning i 60 verser?

Idag när vi ser saker som är enformiga och identiska, ser vi det ofta som något negativt - ingen kreativitet, ingen individualism. Om alla gäster på ett bröllop kom alla med samma present till brudparet skulle det nog inte uppskattas - det är för anonymt och tråkigt. Alla människor är ju olika, så hur kan man då tolka hövdingarnas likadana gåvor till Mishkan som annat än en tom gest?

Som ledare har dessa individer ett särskilt ansvar inför sina stammar och även inför Gud. Hade de själva bestämt vad de skulle ge, är risken stor att politik och konkurrens hade krypit in i ceremonin:

"Gav han så lite? Vad snålt! Då ska jag överträffa honom!"
eller
"Oj, han gav så mycket! Han ska alltid malla sig."

Stundens helighet hade drunknat i lägre, personliga känslor och osäkerheter. Mishkans syfte var att förena folket och föra dem närmare Gud. Med personliga gåvor hade det fått motsatt effekt.

Samtidigt så får varje hövding sitt eget stycke, som beskriver gåvan som om vi inte hade läst samma sak 11 gånger i samma kapitel. På sin egen dag bar varje hövding fram sina gåvor, på sitt eget unika sätt. Eftersom ingen person är den andra lik kan inte samma handling utfört av två olika personer vara exakt samma handling.

Detta är en viktig tanke för oss idag. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, som matar oss med uppmaningar om att vara unika, men egentligen ska vi alla köpa samma sorts vara och klä oss i samma sorts kläder. Häng med! Köp dagens mode! Att vara annorlunda är något vi ska akta oss för.

Men egentligen är varje människas unika egenskaper och personlighet hennes största bidrag till mänskligheten. Det är just så vi är skapta. Det är just det som borde firas och lyftas fram, mer än något annat.

Gör vi det, behöver vi aldrig vara rädda eller osäkra eller avundsjuka på någon annan. Då hittar vi skönheten i oss själva och hos andra.

Shabbat shalom,

Rädda Rellen!!!

09-06-05
Uppdatering!

Som Berel och Chris redan har skrivit i kommentarerna så visar sig uppgifterna i detta inlägg att vara fel, och det är skönt att få det bekräftat.
Rellen ska inte läggas ner. Däremot ska någon sorts omstrukturering av det administrativa ske. Enligt mina källor är inte så mycket klart än, men det ska beslutas inom en snar framtid.
Trots att uppgifterna har varit fel, så tycker jag att två bra saker har resulterat av detta felaktiga rykte:

1. Det är alltid viktigt, särskilt när det är förändringar på gång att församlingens ledare håller medlemmarna informerade och lyssnar på deras synpunkter innan mar tar beslut. Ett sådant här upprop visar hur mycket folk bryr sig om Rellen. Jag hoppas att när man tar beslut om förändringar av Rellen att det inte görs på ekonisk basis, utan att man gör allt för att stärka det inför framtiden.
   
2. Folk har verkligen visat sitt stöd och engagemang för judisk utbildning i Stockholms församling. Jag hoppas att folk fortsätter med det genom medlemskap och möjligen donationer. Det kan de verkligen behöva. Men något som är ofta mer värdefullt än pengar är om man ger av sin tid. Tänk hur värdefullt det skulle var om någon kunde offra lite av sin tid till att undervisa på Rellen, eller att starta en föräldraförening som band samman familjer och gjorde aktiviteter utöver lektionstiden. Idag är tid bland det dyrbaraste vi har och därför betyder det så mycket också.
   

Shabbat shalom,
Benjamin

Hej!

I dessa svåra ekonomiska tider tvingas alla till svåra val och uppoffringar, men det är skillnad på nedskärningar och att skära strupen av sig själv.

Ledarna för Judiska församlingen i Stockholm verkar ha svårt att se den skillnaden. Enligt rykten så håller man på att lägga ner, eller helt omstrukturera och krympa Aaron Isaacs Skola, tidigare känd som Religionskolan eller Rellen.

Den finns till för alla judiska barnfamiljer som inte har sina barn på den judiska skolan, men ändå vill att barnen ska få lite judisk kunskap och vara med i judisk verksamhet. Man har lektioner en gång i veckan i två timmar. Det är inte mycket men många familjer, som inte annars har vardagskontakt med det judiska, kan genom Rellen ha kontakt med församlingen. Skulle den försvinna tror jag att många fler familjer skulle glida bort från vår gemenskap.

Jag har personligen mycket att tacka Rellen för, men inte som en f.d. elev, utan som f.d. lärare. Jag gick på den judiska skolan, inte Rellen, men min mamma, Debbie, var rektor för Rellen i 15 år. Hon jobbade hårt för att höja nivån på undervisningen och öka lärarnas engagemang i den lilla, begränsade tjänsten. Hon kämpade också för att höja timlönen för lärare, så att hon kunde rekryterade duktiga ungdomar och vuxna till att undervisa de hundratals barn som kom på eftermiddagarna eller helgerna för att lära sig.

När jag var 20 år gammal, år 1998, var jag inte så judiskt intresserad, fast jag kom från en familj med stark religiös, judisk identitet. Jag tog ett job på Rellen för att få någon tusenlapp mer per månad. Rektorn (min mor) erbjöd att skicka två av lärarna till Limmudkonferensen i England, mellan jul och nyår. Det var bara jag och en annan lärare som nappade på erbjudandet.

Jag var aldrig densamma efter den resan. Min "förvandlingsprocess" kan ni läsa om i detta, tidigare inlägg: Limmud - en jordbävning av judisk aktivitet!

Jag kan säga att jag är den jag är idag p.g.a. Rellen, och det visar att man riskerar inte bara att förlora barnen som går på Rellen, utan alla de unga som engageras genom att jobba som lärare också.

Jag hoppas verkligen att Församlingensledningen tänker om kring detta och ändrar sitt beslut. Det finns nu en namninsamling för att rädda Rellen. Du kan också skriva på här:

http://www.namninsamling.com/Skriv_under_for_Rellen

Man brukar säga att en församling får de ledare den förtjänar, men ingen församling förtjänar att mista sin Religionskola!

Kol tuv,