En upplysande helg för en knivig ritual...

Hej!

Nu är det äntligen Chanukkah!

Det är en helg som, mer än någon annan helg i den judiska kalendern varit en spegelbild genom tiderna av det judiska folkets historia och indentitet. I grund och botten ligger det ett inbördeskrig mellan judar som lockades av den hellenistiska kulturen (ursprungligen från Hellas, nutida Grekland) och ville förändra judendomen för att passa in, och Maccabéerna som tog upp vapen för att försvara vad de såg som den riktiga judendomen.

Hade det stannat där, hade vi nog inte firat Chanukkah särskilt länge, men rabbinerna, som i Talmud introducerade berättelsen om miraklet med oljan som användes för att tända den sjuarmade Menorahn, varade i åtta dagar istället för en dag. De lyckades ta fokuset från kriget och våldet och sätta det på något gudomligt och upplysande i mörkret.

Så har det alltid varit i vår religion - finns behovet, kan man tolka och omtolka för att passa nya tider och nya sammanhang, utan att förlora kärnan i budskapet.

Chanukkah har varit en helg för judar som ville in i det nya, mer öppna europeiska samhället på 1800-talet och mitt i nationalismens vindar, ville de också ha en dramatisk, militär seger som de kunde vara stolta över, samtidigt som många ville distansera sig från religionen litegrann. Då passade det att damma av Maccabéernas bedrifter och fira dem istället.

Detsamma gällde sionisterna på 1900-talet - vad var mer passande än en berättelse om en judisk kamp för självständighet i vårt eget hemland?

Och när judar, nyanlända till USA, skulle hävda sig på den amerikanska fria marknaden, även för religioner, så anammade man presenterna och pyntet från julen, med en judisk twist.

Idag ska jag till Götaplatsen i Göteborg, där representanter för Chabad-rörelsen tänder en jättestor chanukkia (ljusstake). De sysslar med att stärka judars religiösa identitet och gör ljuständningsceremonin för att judar ska känna sig mer judiska bland den bländande julbelysningen.

Det är underbart roligt att se hur Chanukkah betyder helt olika saker för olika judar, i olika tider och hur den fortfarande förändras. För mig har Chanukkah fått en ny innebörd denna vinter, då uppmaningar till omskärelseförbud har duggat tätt i tidningar och på TV. Göran Rosenberg skriver om kampanjen mot omskärelse har nu stöd av humanisterna, minst en präst i Svenska kyrkan och Bengt Westerberg, "regeringens särskilde utredare av främlingsfientlighet, rasism och intolerans".

Jag har skrivit om det rätt mycket här på Torahblogga, men det är värt att upprepa det. Kanske försöker dessa förbudsivrare verkligen värna om våra pojkars rättigheter och drivs enda av de renaste motiven, men när de menar att vi judar och muslimer inte vet våra egna barns bästa, och sätter religionen före, hamnar de i ett historiskt otrevligt sällskap:

Romarna, Paulus, Den katolska kyrkan, Martin Luther, Sovjetunionen, alla försökte de komma åt oss envisa judar genom att förbjuda omskärelsen. Och vilka var det som började med detta?
Visst, var det hellenisterna, som menade just som humanisterna att det var barbariskt att utsätta små pojkar för detta, att vi borde civiliseras, med eller mot vår egen vilja och lägga av med vår märkliga religion.

För mig handlar Chanukkah i år om att komma ihåg vad omskärelsen betyder för oss - om det hade varit farligt, eller problematiskt hade vi, precis som med andra lagar, omtolkat och kommit runt budet. Men omskärelsen är inte skadligt, inte farligt och 99.9% av alla omskurna män, muslimer eller judar, känner sig inte alls kränkta över att mista en liten hudbit runt snoppen.

Att motståndarna ändå känner en sådan människokärlek att de kan strunta i vad vi själva tycker och ändå yrka för ett förbud, ja, det låter som samma kärlek som hellenisterna hade i sin iver att civilisera oss, eller som katolska kyrkan och Martin Luther hade för att föra oss till Kristus.

Tack för er stora omtanke, men jag fortsätter att tända min chanukkiah och fortsätter att omskära mina söner. Hitta några verkliga offer att värna om istället!

Glad Chanukkah (och God jul till er som firar det),

PS. Och på tal om omtolkningar och ursprungstolkningar, så är det ju på den åttonde dagen som en judisk pojke omskärs så när alla höjer sina champangeglas för att skåla på Nyårsafton, glöm inte varför man ursprungligen markerade den dagen, precis en vecka efter julen... (http://en.wikipedia.org/wiki/Feast_of_the_Circumcision_of_Christ)

Gott nytt år!

Andra intressanta inlägg: Varför omskär vi våra pojkar?, Debatt om omskärelse,

En dialog med en av vår generations stora religiösa tänkare...

Hej!

Ja, det har varit en händelserik vecka för mig och Torahblogga. Jag skrev i onsdags en uppmaning att vi judar ska stå sida vid sida med svenska muslimer och bekämpa den rasism som drabbar dem, lika mycket som vi ska bekämpa den som drabbar oss.

Jag fick jättestor respons, men även en del kritik (om man bortser från det strunt som kommer från SD:are, vilken man måste nog göra här i världen). Jag tänker inte avfärda kritiken som kommer från öppensinnade människor, som inte har samma upplevelser av världen som jag har, men jag måste inte heller hålla med.

När jag skulle ändra spår lite och skriva om parashan - veckans Torahläsning, Vajeishev, så kollade jag först upp vad den brittiske överrabbin Jonathan Sacks hade att säga om avsnittet. Döm om min förvåning när han talade direkt till mig om vikten av dialog och att tala även med dem man verkligen inte håller med om!

Hoppas ni kan ge honom 9 minuter av er tid och höra hans budskap (fast den är på engelska). Det finns så mycket för oss alla i hans ord!

Shabbat shalom,

PS. Gillar ni Rabbi Sacks? Då måste ni lyssna på hans debatt med den missionerande ateist Richard Dawkins, om religion och vetenskap!

Bästa citatet därifrån:

"Science takes things apart to see how they work. Religion puts things together to see what they mean."
Rabbi Jonathan Sacks

Svenska muslimer och judar - nu enar vi oss!

Hej!

Läste just Niklas Orrenius artikel i DN “Hur blir man en människa i hatarens ögon?” om hatet mot muslimer i Sverige och fast klockan är mycket kan jag inte sova:

Amna Ismail Abdulkarim ser sig inte som ett offer utan som en rakryggad jämlike, en medborgare med rättigheter och skyldigheter. Därför viker hon inte undan när hon utsätts för något obehagligt.
Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:
”Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!”
”Vart?” frågade Amna Ismail Abdulkarim.
”Åk till Iran eller Saudiarabien!” fräste kvinnan.
”Jag är en svensk kvinna.”
Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:
”Kolla, hon säger att hon är svensk!”
Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk. Det kändes viktigt att övertyga dem:
”Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!”
Ibland tänker jag på hatet mot invandrare som en ständigt malande bakgrundston i det skånska landskapet. Då och då bryter den där tonen igenom, den blir gäll och omöjlig att ignorera. I januari i år skrev jag ett reportage om det som under förra året drabbade Malyum Salah Hashi och hennes barn i Tomelilla:
”Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåriga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.
När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, kastanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.
En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula. Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.
– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?”

Läs hela artikeln, det är ett måste - fast den är lång. Investera er tid i det!

Och för er som genast tänker på trakasserierna mot Malmös Chabad rabbin Shneur Kesselman, så kan jag lugna er med att Orrenius nämner även hans utsatthet lägre ner i artikeln.

[På bilden här intill ser ni en bild från en serie jag gjorde (med hjälp av Sonja och Aqurette) på Stortorget när jag sist var i Malmö, som jag kallade Keep on, kippa on, Malmö! Det var något som andra i Malmös församling nyligen upprepade i lite större skala och Anna Ekström försöker få igång en kampanj på via sin blogg!]

Men det är inte min poäng - detta är ju Torahblogga och jag tänker på följande verser från Torahn:

En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten.
Shemot (2 moseboken) 22:21

Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Vajikra (3 moseboken) 19:33-34

[Gud] ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.
Devarim (5 moseboken) 10:18-19

Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför ger jag dig denna befallning att följa.
Devarim (5 moseboken) 24:17-18

Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. – Hela folket skall svara: Amen.
Devarim (5 moseboken) 27:19

Torahns etik genomsyras av ett koncept jag brukar kalla offrets ansvar. Vi som VET hur det var att uppleva främlingsskap, slaveri, förtryck - vi har ett ansvar att ta hand om andra människor och speciellt de som är extra utsatta. Är vi offer i sammanhanget är vårt ansvar att handla - att hjälpa andra i samma situation eller värre - än mer nödvändig!

(Ni som vill hävda att Koranen, till skillnad från Torahn, är ett ont och hatfyllt dokument - gör er icke besvär - det finns gott om problematiska texter i Torahn - fler än i Koranen - det är därför vi måste tolka så aktivt och målmedvetet - och muslimerna gör detsamma - här kan ni läsa en Fatwa, religiöst uttlåtande, gällande hur muslimer borde studera religiösa texter tillsammans med judar och kristna.
Igår hade jag ett långt Twitterkrig med en viss @AnnaFiii. Hon(?) började med att skicka mig en länk till en YouTube-film om Sharias farliga inflytande i Europa. Vill ni läsa en del av ordfäktningen kan ni göra det här nedanför - fast det är mycket att läsa:



Varje exempel AnnaFiii försökte komma med för att visa att islam var något särskilt ondskefullt kunde jag vända och visa exempel på det inom judendomen. Inte att vi är lika dåliga, utan att hon var ute efter att selektivt tolka allt inom islam negativt, när alla hennes argument kunde lika gärna ha använts - och används! - av antisemiter.)

I Niklas Orrenius artikel läser jag fall efter fall och det gör mig ont i hjärtat. Rabbin Shneur Kesselman är utsatt för dagliga påhopp, en del från muslimer som ser honom som representant för Israels politik mm, men låt oss inte för den saken blunda för vad så många fler muslimer själva blir utsatta för! Tvärtom är det vårt ansvar att försvara dem från samma sorts angrepp som vi blir utsatta för idag och i årtusenden.

Detta kanske låter som ett “vända andra kinden till”-resonemang, en av principerna som skiljer Jesus läror från normativ judendom, men det är det bara om vi ska försvara samma människor som hoppar på Kesselman. Har Amna Ismail Abdulkarim eller Malyum Salah Hashi eller deras små barn hoppat på Kesselman? Jag har ingen som helst anledning att tro det, och det har ni, som läser detta, inte heller!

Poängen är detta - muslimerna är Ishmaels barn och vi är Isaks barn - båda var Abrahams söner och idag är vi alla utsatta i Sverige. Vi har så mycket gemensamt i religionen och tolkningstraditionen, och också gemensam sak i omskärelsefrågan, om friskolor, om rituell slakt. Allt detta skrev jag om i inlägget för två år sedan Varför judar aldrig kan stödja SD!

Vi måste stå enade med våra muslimska bröder och systrar! Det är allas vårt ansvar att konfrontera rasismen, den sjukdom som har spridit sig som en cancer i det svenska samhället. Vi måste tillsammans hjälpa vårt avlånga land anpassa sig och utvecklas i en mer demokratisk och tolerant riktning. Och jag skiter totalt i vad någon kanske tycker om Israel - vi bor här i Sverige och att sätta allt fokus på en utrikespolitisk fråga, hur viktig den än må vara för oss annars, är det mest idiotiska vi kan göra. Kan vi inte stå tillsammans och göra gemensam här i Sverige, förtjänar vi att drivas ut härifrån en efter en.

Svenska muslimer och judar enade för ett bättre Sverige - vem är med mig!!! (Icke-judar och icke-muslimer också välkomna!)

Kol tuv,

Brorsan gör succé i Philadelphia

Hej!

Här är en video som en kille i Philadelphia gjorde om min bror, som är rabbin där. Sött liten film om livet för en väldigt uppskattade rabbin i en amerikansk judisk församling...

Shawn Kotzen - Working Philadelphia - "to Catch a Rabbi" from Shawn Kotzen on Vimeo.

Visst är man en stolt storebror! :)

Kol tuv,

Parashat Vajishlach - En evig och underbar brottningsmatch

Predikan på parashat Vajishlach
10 december 2011, 14 kislev 5772

Rabbi Jonathan Sacks, Storbritanniens överrabbin ställer en viktig fråga om veckans parasha:
“Varför är Jakob vår stamfader, och judendomens hjälte? Varför är vi Kehilat Jaakov och Bnei Jisrael - Jakobs församling och Israels barn?

Abraham påbörjade den judiska resan, Isak var villig att offra sig för Gud, Josef räddade folket under svältåren i Egypten, Moshe ledde folket genom öknen och gav oss våra lagar. Joshua ledde folket in i Det förlovade landet, David blev vår största kung, Salomon byggde templet och profeterna gav, genom århundraderna, röst åt Guds budskap om rättvisa och rättfärdighet.”

Jakobs liv, menar rabbi Sacks, verkar vara fylld av inget annat än konflikter: med broderna Esau, som han bedrar så han måste fly för sitt liv; med svärfadern Lavan, som lurar honom gång på gång; med sina fruar Rakel och Leah, som tävlar om hans kärlek; med sina tre äldsta barn Reuven, Shimon och Levi, som på olika sätt utmanar faders ledarskap. Jakob verkar han ofta fylld av ångest och rädsla, och när han väl handlar verkar han inte alltid ärlig eller rak.

Efter att ha återförenats med Josef står han inför sonens chef, farao, och sammanfattar sitt liv med att säga ”Få och svåra har mina levnadsår varit.”

Rabbi Sacks har satt fingret på det hos Jakob som har gjort honom till en av mina favoritpersonligheter i Bibeln. Han är en överlevare - han är det judiska folket personifierat - han är Israel.

I dagens parasha får han detta namn och det kommer i ett av de mest märkliga avsnitten i hela Torahn, när Jakob brottas med ängeln. Det är just innan han ska möta sin bror för första gången på 20 år. Esau är på väg att möta honom med 400 man - han tänker inte komma för att fika med Jakob. Då delar han på sin stora familj, sina fyra fruar och 13 barn, sitt boskap och allt han äger, i två läger, och resonerar ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.”

Vilket ohyggligt val! Vilken ångest det innebar att dela på allt han håller kär i hoppet om att rädda en spillra undan hans egen brors vrede. Hur många gånger i vår historia har inte andra judar tvingats följa Jakobs exempel.

Och han uttrycker sin ångest i bön:

Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen.

Han skickar gåva efter gåva, totalt 550 djur, till Esau, i hopp om att kunna köpa sig ur denna knipa, men när han gjort allt han kunnat står han där vid floden Jabboks strand och solen sjunker över horisonten. Han lämnas ensam med sin tilltagande skräck inför morgondagen. Ensam med alla sina minnen över hur han levt sitt liv och alla saker som gått fel. Ensam med all den ånger över hur han kunde ha gjort annorlunda.

Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” … Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.

Hela sitt liv har Jakob flytt från den kraft, det öde som han nu står ansikte mot ansikte med. Och nu, med all den skräck som det måste innebära att brottas med denna övermäktiga motståndare, vägrar Jakob att ge upp. Han kan inte. Han vet inte hur. Allt han förmår är att vara sig sig själv och med en chutzpah, en fräckhet, född ur desperation, förhandlar han sig till en välsignelse mitt under brottningsmatchen.
Han går därifrån som Jakob, men också som Israel, haltande, evigt förändrad, bruten men hel i mötet med sig själv och sina värsta farhågor.

Och så har det varit för oss, Jakobs barn, från den dagen och framåt. Vi har ömsom sökt, ömsom flytt från världens hårda rampljus. Idag går inte mindre än fem judar fram till den svenska kungen för att ta emot nobelpriset och de bidrar till en av världens märkligaste statistiska siffror: en femtedel av alla som tilldelats ett nobelpris har varit av judisk börd, fast vi endast uppgår till ca 0.2% av världens befolkning.

Den holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozo, en av den ortodoxa världens mest radikala tänkare, påpekade att det judiska folket är mindre till antal än ett misstag i den kinesiska folkräkningen, dvs. när kinesiska byråkrater räknar fel på någon decimal i landets folkräkning, så räknar de fel på fler människor än det finns judar i världen!!!

Hur kan vi ha samtidigt ha gett världen Moses, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Bob Dylan, Woody Allen OCH 20% av världens nobelpristagare???

Hur är det möjligt? Och samtidigt som vi sticker ut mer än någonsin, vill vi inte helst inte att världen ska märka det så mycket. Vi har så ofta kritiserats, jagats och förföljts att vi bara vill smälta in i dagens demokratiska samhälle och inte synas.
Men det gör vi. Vi märks ordentligt med rubriker om Israel, om antisemitism, om omskärelse.

Om tio dagar börjar vi fira Chanukkah, en helg som ihågkommer hur judar tog strid mot en kung för 2200 år sedan, då han ville förgöra både vår religion, genom att förbjuda vår Torah, och vår identitet, genom att förbjuda Brit Milah. Den artikel som skrevs i DN Debatt i november, av omskärelsemotståndare, kunde ha skrivits av kung Antiochus själv, för just så tyckte grekerna: vi är omoderna, primitiva, envisa. Vi vill inte inse att vi ska lägga av med vår religion och bli som alla andra.

Chanukkah har passande nog kommit att mer än något annat symbolisera den helg genom vilken dagens judar tar ställning i den moderna världen - när alla andra tänder adventsljus och julgranar, tänder vi vår chanukkiah (speciellt den som Chabad tänder på Götaplatsen).

Vi märks. Det finns högst 17000 judar i Sverige, ändå så har vi haft judiska ministrar, riksdagsmän och kvinnor, konstnärer, författare, filmskapare, vi har spelat en gigantisk roll för svenskt näringsliv och så har vi några judiska skurkar som har fått sina namn i tidningen och i svensk kriminalhistoria.
Vänta ett tag, kanske ni säger, visst är dessa alla judar, men de är inte där de är FÖR att de är judar. De ska inte stämplas som jude, bara för att de kommer från liknande bakgrund.

Rabbi Brad Hirschfield definierade antisemitismen en gång som skillnaden att säga “det finns många mäktiga judar som bestämmer i Hollywood” - vilket stämmer - och att säga “judarNA styr Hollywood” - vilket inte stämmer. För det absurda med tanken på “den judiska världskonspirationen” är att vi vet bättre än någon annan att om man någonsin samlade alla dessa kända och inflytelserika judarna i ett och samma rum, skulle de ALDRIG kunna hålla med varandra! För att ha en konspiration måste vi först ha konsensus, och det når vi judar aldrig!

Och däri ligger faktiskt vår styrka: vi brottas och brottas och brottas. Vi kämpar med änglar och människor och med oss själva och ur denna eviga brottningsmatch - så irriterande, frustrerande och utmattande som den än må vara - ur kampen uppstår den välsignelse som Gud lovade Jakob/Israel. Vi står där brutna, men hela.

Och då händer något märkligt i berättelsen:
Jakob står framför Esau (som i Talmud kom att symbolisera romarna, kristendomen och västvärlden) som den han är - inga fler knep eller undanflykter: Här är jag Esau, gör vad du vill med mig!

Och brodern föll Jakob “om halsen och kysste honom. Och de grät.”

Låt oss möta våra utmaningar inte genom att slinka undan i skuggorna, utan genom att stå upp för vilka vi är - brutna men hela - möta Esau och omvärlden och låta dem hata eller älska oss för dem vi verkligen är.
Vi har mycket lite att skämmas för och vi har mycket att vara stolta över. Låt oss omfamna vår fader Jakob och vara hans barn, Bnei Israel.

Shabbat shalom och Chanukkah sameach!