Ilmar Reepalu, socialdemokratisk kommunalråd i Malmö, stadens "starke man" har intervjuats i tidningen Skånska dagbladet, som en del av deras artikelserie om antisemitism i Malmö. Några märkvärdiga citat ur intervjun:- "Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda." (läs UNT:s förträffliga definition av sionism - andra stycket på sidan och Skånskans egen ledare om hur deinitionen av ordet sionism har vantolkats och förvanskats av Israels fiender)
- "Det var totalt oproportionerligt våld från Israel under Gazakonflikten. Det är en varböld förstås."
- "Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler." (Det var en tydligt uttalad demonstration för fred.)
- "Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten." (Får muslimer uttala sig fritt om konflikten?)
Själv vill jag skicka ett stort, varmt tack till Ilmar Reepalu!
På 65-årsdagen för Auschwitz befrielse, den dag som kommit att bli den internationella förintelseåminnelsedagen, så illustrerar denna framstående sydsvenska politiker lite om hur det måste ha känts att vara jude i slutet av 20-talet och början av 30-talet i Tyskland.
En hel artikelserie beskriver antisemitism i Malmö och ändå så säger stadens ledande politiker att judarna bär själva skuld för antisemitismen och att de borde hålla käft och lyssna på muslimerna. När detta kommer från framstående politiker, inte bara tokar på vänsterns och högerns ytterkanter, ja, då känns det som om vi är tillbaka i Tyskland strax innan nationalsocialistiska partiet, dvs. nazisterna, började öka i popularitet.
Jag menar nu inte att vi är på väg käpprakt mot en ny förintelse, men om vi ska ha lärt oss något av Förintelsen, så är det väl att se varningstecken långt innan vi kommer dit. Antisemitism, trakasserier, judar som flyr landet, fruktan för att visa sin religion och etnicitet öppet. Då måste samhällets ledare agera kraftfullt mot detta, annars lämnas än mer utrymme för någon att göra antisemitismen och annan rasism mer än mer rumsren.
Tack, Ilmar, för att du så tydligt illustrerar varför antisemitismen är ett växande problem i Malmö!
Sverige är det land jag föddes i och här har jag bott i 29 av mina 32 år på denna jord. Det finns inget land i världen jag känner mig mer hemma i, men mina känslomässiga band till Sverige har försvagats de senaste åren. Det känns som ett mer och mer ogästvänligt land för en jude att bo i, i och med den nästan totalt ensidiga mediabevakningen av Israel, de återkommande debatterna om omskärelse och kosherslakt och SD:s framfart som är så tydligt emot även den judiska minoritetens religionsfrihet.
Allt oftare frågar jag mig själv "Är detta det land jag växte upp i? Va fan gör jag här?" Det är smärtsamt att känna en sådan växande främlingskap till Sverige, men varje gång något sånt här händer blir ställningstagandet mindre smärtsam och mer ett enkelt konstaterande.Så ännu ett tack, Reepalu, för att du dövar den smärtan lite mer.
Resten av Skånskans artikelserie hittas här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och Skånskans chatt med Reepalu; Svd; Expressen/Kvällsposten 1, 2 (Paulina Neuding); Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5;
