skip to main |
skip to sidebar
Hej!
(Detta är del III. Jag skrev en del II om Noach och floden, men den försvann i redigeringen. Jag hinner inte skriva den igen innan Shabbat, så jag gör ett försök nästa vecka.)
Gud hoppas att människorna nu förstått att hålla sig i skinnet, men 10 generationer därefter hittar vi berättelsen om Babels torn:
Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. "Nu skall vi slå tegel och bränna det", sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: "Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden." Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: "De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger." Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.
Bereishit 11:1-9
Vad är det som är så fel med Babels torn? Människorna verkar bygga tornet med goda avsikter, att hålla ihop dem, så att ingen kommer bort. De arbetar tillsammans nu, för en gemensam sak. Varför måst Gud förstöra det för dem? Känner Gud sig hotad av deras enighet?
Det verkar så, men då vänder vi oss till Midrashen som ger oss ett 
annat perspektiv:
Tornet byggdes i många, många år. Den byggdes med enorma stenblock som rullades upp en ramp som virade sig runt tornet. Byggnadsverket nådde en så hög höjd att det tog ett års slit att föra upp varje stenblock till toppen för att mura fast den där. En stenblock blev därför mer värdefull än en människa. När en man föll ner från tornet till sin död var det ingen som brydde sig. Om ett stenblock föll ner stannade arbetet av och alla grät och jämrade sig. "Nu kommer det att kräva ännu ett år av slit för att ersätta det!"
Människorna hade skapat ett samhälle som var Noachs samhälles raka motsatts. De var så sammansvetsade att en individ inte var värt något, det var kollektivet och dess mål som betydde allt och som alla skulle offra sig för.
När Gud skapar förvirring i deras språk är det faktiskt det effektivaste sättet att krossa detta kollektiv. Nu kan de inte samarbeta längre och måste skapa mindre grupper med mer variation.
Tillslut inser Gud att människorna behöver mer vägledning än vad de hittills fått. Gud startar ett projekt. En rättfärdig människa ska väljas ut bland alla andra och hos honom ska ett frö sås. Kanske, om denna människa för vidare fröet till sina barn och de för det vidare till sina barn kan det växa tillsammans med människorna som blir ett stort folk.
Ett folk som kan föra in etiken i världen. Fortsättning följer...
Kol tuv,
Hej!
Förra veckan läste vi i parashat Bereishit om den första konflikten mellan två människor, bröderna Kajin och Hevel (Kain och Abel). Det gick inte så bra...
Precis i slutet av parashat Bereishit läste vi om hur de efterföljande generationer blev sämre och sämre tills:
Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. Herren sade: "Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem."
Bereishit 6:5-7
Om vi läser detta med avsnitten om Edens lustgård samt Kain och Abel i bakgrunden får vi en viktig inblick i hur Gud ser människans natur.
I skapelseberättelsen får vi läsa om hur Gud har skapat alla världens växter och djur, i havet och i luften och på land. Sist skapas människan i Guds avbild. Vi är alltså skapade som djuren, men med en gudomlig gnista inom oss. Mitt emellan djur och ängel gav Gud oss en fri vilja och lärde oss om skillnaden mellan gott och ont när Adam och Chava (Eva) åt av den förbjudna frukten.
När deras två söner, Kajin och Hevel sedan hamnade i konflikt, när Kajins vrede och avundsjuka mot sin bror växte, kände Gud sig manad att gå in och ge Kajin några goda råd:
"Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den."
Bereishit 4:6-7
Du har ett val, Kajin. Handla rätt och så går det bra, handla fel och det går åt pipan. Eller för att citera Bobby McFerrin, " Don't Worry, Be Happy". Det är inte det djupaste budskapet och inte heller något som går hem hos Kajin. Han mördar Hevel i nästa vers!
Det låter nästan som om Gud tycker att det är självklart att nu när människan inser vad som är rätt och vad som är fel att vi då väljer det rätta. Gud har inte gett människorna några instruktioner hittills, utan verkar tro på att vi kommer självklart välja att handla rätt när vi väl har ett val. Här har Gud överskattat människans omdöme eller underskattat vår förmåga att 
enviset tänka kortsiktigt och välja den snabbaste vägen mot misslyckanden.
Alltför ofta vet vi vad som är den rätta vägen (sluta röka, äta rätt, källsortera, vara snäll mot sina medmänniskor), men om det känns för svårt är vi benägna att ändå fortsätta med våra dåliga vanor.
Gud fortsätter att hoppas på att vi ska inse våra misstag och nu, 10 generationer efter Kajin, läser vi att det har gått så långt att "människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda... Endast Noah hade funnit nåd i Herrens ögon."
Kol tuv,
Hej!
Nu är det äntligen slut med alla helgerna och livet börjar återgå till det normala. Vad skönt!
Efter helgen hoppas jag sätta mig ner och skriva några verkligt fina inlägg om slutet på Devarim (så snart kommer det, Anna) och en bra inledning på Bereishit som vi börjar läsa denna lördag (25/10).
Första parashan i Bereishit, som också heter Bereishit (vilket sammanträffande!), handlar om Skapelsen, Edens lustgård, Adam
och Eva, Kain och Abel och generationerna som kom efter dem. Fem och ett halv kapitel som skildrar 1556 år!
Hur räknar man ut det? Jo, kapitel 5 i Bereishit är den första av flera stamtavlor. Texten följer ett fast format som skildrar vem som födde vem och hur gamla de var då. Till exempel:
När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. Efter Sets födelse levde Adam 800 år och fick söner och döttrar. Adams hela livstid blev 930 år; sedan dog han. När Set var 105 år blev han far till Enosh. Efter Enoshs födelse levde Set 807 år och fick söner och döttrar. Sets hela livstid blev 912 år; sedan dog han. När Enosh var 90 år blev han far till Kenan.
Och så vidare...
Med hjälp av detta kapitel kan man göra följande diagram:
Hur ska man förstå att Adam blev 930 år gammal, Set 912 etc? Ja, Maimonides menade att bara dessa individer levde så länge för att de var speciella i relation till Gud och att andra människor i deras omgivning levde normalare livstider. En annan förklaring är att det dröjde kvar lite extra gudomlighet i människorna efter att de hade skapats och därför levde de längre. Senare generationer - efter Noa börjar åren att sjunka.
Jag vill däremot förstå texten på ett annat sätt. Jag menar att man kan se det som att texten skildrar en tid höjt i dunkel, då man höll reda på sin historia muntligt, men inte skriftligt. Åren flöt ihop, likaså generationerna och livstiderna.
Ett annat sätt att förstå denna tabell är att varje person får stå som representant för stammar, kulturer som ger upphov till nya kulturer och som går i graven efter flera århundraden.
Har någon några andra förslag på hur man kan tolka dessa årtal? Vilken förklaring föredrar du och varför?
Mer om Skapelsen och Edens lustgård senare. Nu lämnar jag er med detta som jag skrev och läste upp på P1 för nåt år sedan, då jag gjorde Morgonandakter för dem. Det handlar om Kain och Abel:
Ibland blir saker inte som man tänkt sig, även om man är Gud. Speciellt inte om man är Gud. Jag tror alltså inte på allvetande Gud. Jag kan gå med på att Gud är allsmäktig och god, men om det finns något som Gud inte förstår sig på så är det nog människor och jag tror att Gud ville ha det så... trots allt.
Det är nog inte lätt att vara Gud. Tänk dig att du är evig och allsmäktig. Du tar några miljarder år på dig och skapar ett helt universum. Du har fixat allting precis som du vill ha det och är rätt stolt över arbetet, men eftersom du är evig så tar det inte lång tid innan du är uttråkad. Allt fungerar precis som det ska, men hur roligt är det egentligen, när ALLTING fungerar precis som det ska. Dags för en liten joker i leken!
Du väljer ut några apliknande varelser, arten homo sapiens, och planterar lite fri vilja i dem. Vips blir allting mer intressant, eftersom du inte längre kan bestämma hur de ska bete sig.
Jag läser från 1 moseboken, kapitel 4:
Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp”, sade hon. Därefter födde hon Abel, Kains bror.
Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.
Åh, va gulliga de är - de börjar bruka jorden och sköta om djuren. Och så kommer de med gåvor till dig!
Fast den första ansträngde sig inte lika mycket som den andra. Det gäller att vara rättvis och det är väl inte rättvist att behandla båda gåvorna lika, när den ena gav mer. Men varför blir den första så sur nu? Det är ju helt onödigt. Dags att prata lite med den.
Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” Det borde väl räcka. Nu vet den hur den ska vara. Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.”
Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
Va! Den gjorde ju helt fel! Helt fel! Och nu är den andra död. Vad sorgligt! Så här får det inte gå till!
Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?”
Hur har den lärt sig att ljuga? Vad är det här för beteende? Nu måste jag uppfostra den lite bättre.
Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden."
Ja, nu var det mycket mer intressant, men vad jobbigt det här var! Att skapa hela universum var inte lika svårt som det här. Varför kunde den inte bara göra rätt från början, är det inte självklart? Ja, ja, det kan i alla fall inte bli värre, eller hur?
Kol tuv,
Hej!
Den enda Parashan som inte läses på en Shabbat, utan på Simchat Torah (helgen då man avslutar Torahn och börjar om den igen) får sitt namn ifrån kapitel 33, vers 1, i Devarim:
DETTA ÄR DEN VÄLSIGNELSE som Moshe, gudsmannen, gav israeliterna före sin död...
Rashi påpekar att det är väl uppenbart att Moshe välsignade folket före sin död och inte efter! Därför måste detta betyda att det var det sista han i livet. En midrash (rabbinsk legend baserat på Torahn) tänker sig att Moshe säger:
"Hela mitt liv har jag skällt ut och läxat upp detta folk. Låt mig avsluta mitt liv med att välsigna dem."
Välsignelseavsnittet påminner till stor del om slutet av Bereishit (Första moseboken). Innan Jakob dör välsignar han sina 12 söner vars efterkommande kommer att bilda de 12 stammarna. Båda avsnitten är mycket svårtolkade och det spekuleras av bibelforskare att dessa 
välsignelsebitar är fragment av äldre texter som har vävts in i Torahns handling och att de nog hänvisar till andra berättelser än de som vi har kvar i våra dagar.
Vissa får finare välsignelser än andra, utan att vi riktigt vet varför. Vi kan ta hjälp av vår gamle vän Rashi för de vanligaste traditionella förklaringarna till välsignelserna.
Jakobs äldsta son Rubens stam får denna välsignelse:
Reuven skall leva och inte dö, men hans män skall inte bli många. Devarim 33:6
Rashis förklaring: Ruben låg med sin far, Jakobs bihustru Bilha (Bereishit 35:22) och fick sota för det i Jakobs sista välsignelse (Bereishit 49:4) och även i vår parasha.
Den geopolitiska förklaring kan annars vara att Rubens stamområde låg på andra sidan Jordanfloden och stammen minskade därför i inflytande och betydelse över tid.
Välsignelsen som Judahs stam får är däremot en helt annan:
Herre, hör Jehudas rop, låt honom förenas med sitt folk som han har kämpat för. Hjälp honom mot hans fiender. 33:7
Detta, menar Rashi, syftar på Judahs stams position som den kungliga stammen, som David och Salomon kom ifrån. Efter Salomon delade sig stammarna i två kungariken, Det norra kungariktet, Israel, med 10 stammar, och Det södra kungariket, Judah, med två/tre stammar (en del av Benjamins stam samt Shimons).
Israels kungar kom mestadels från Efraims stam, medan Judah fortsatte att styras av Davids ätt. Omkring år 720 f.v.t. så förstördes Det norra kungariket av assyrierna och de 10 stammarna fördes bort och blev de 10 förlorade stammarna. Judahs kungarike överlevde i 134 år efter Israel, innan babylonierna förstörde Jerusalem och templet.
Man kan tolka Moshes välsignelse av Judah som en hänvisning till den utsatta situation som Judahs kungarike upplevde efter att Israel försvann.
I denna historielektion kan vi också hitta förklaringen till varför Moshe helt hoppar över Shimons stam (kolla själva - Shimon är puts väck!): stammen smälte samman med Judah.
Rashi - som först och främst letar efter källtexter i Tanach (hebreiska bibeln) eller i Talmud - förklarar det dels genom att citera Joshuas bok, 19:9: "Simoniterna fick sin egendom från judeernas andel, ty judeernas del var för stor för dem. Därför tilldelades simoniterna sin egendom inne på deras område", dvs. Shimons stam fick sitt landområde och sin välsignelse via Judah; och dels genom att skylla på avsnittet med adelsmannen som hade samlag med en midjanitisk kvinna framför Mishkan (Bamidbar 25), som jag skrev om i somras med parashat Pinchas:
Den dödade israeliten, han som dödades tillsammans med den midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var överhuvud för en familj av Simons stam.
Bamidbar (Fjärde moseboken) 25:14
Och jag skulle väl säga att lite på den vägen är det. Rashi får jobba hårt med att hitta bibliska eller rabbinska källor till att förklara de olika välsignelserna. Han lyckas nästa hela kapitlet ut, men så kommer stammen Ashers välsignelse:
Mest välsignad av sönerna är Asher. Må hans bröder älska honom, må han få vada i olja. Devarim 33:24
Här går Rashi bet och skriver:
Jag har läst det i Sifrei, att man inte har bland stammarna någon som är så välsignad som Asher söner, men jag vet inte hur.
Kommentaren till denna bit Rashi påpekar att det finns bara 77 ställen i hela Tanach som Den stora läraren skriver att han inte kan förklara versen. Här har vi ett sådant exempel. Av 23 145 verser i hela Tanach är det alltså 0,33% av dem som Rashi inte klarar av att förklara på något sätt. Inte så pjåkigt...
När jag ändå håller på att uttrycka min stora beundran för Rashi, kan jag väl också säga att det krävs en stor ödmjukhet av en sådan stor lärare att helt enkelt säga: "Jag vet inte!" när så är fallet. Rashi är verkligen en gigant i den judiska traditionen.
Det sista kapitlet i hela Torahn, kapitel 34 - ett av de kortaste, bara 12 verser - skildrar Moshes död. Jag skrev om bakgrunden till Moshes död i mitt inlägg om parashat Vaetchanan.
Gud tar upp Moshe på berget Nevo och visar honom hela landet därifrån. (Här har ni en bild från den plats som många tror är Nevoberget, fast egentligen är det ingen som vet säkert:)
Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet: Gilead ända till Dan,
hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar.
Herren sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."
Där i Moab dog Herrens tjänare Mose, så som Herren hade sagt. Han begravde honom i dalen mitt emot Bet Pegor i Moab; än i dag vet ingen var graven finns. Devarim 34:1-6
I vers 5 så står det att Moshe dog "så som Herren hade sagt", men bokstavligen på hebreiska står det על-פי יהוה - al pi Adonaj - från Herrens mun. Vad menas med detta underliga uttryck? Våra lärda fyller i med en mängd midrashim, den ena vackrare än den andra:
- Torahn börjar med att Gud blåser in liv i den första människan, nu i slutet av Torahn tar Gud Moshes liv på samma sätt.
- Gud avslutade Moshes liv med en kyss, säger Rashi. Talmud säger att detta är det bästa sättet att dö: "som att dra ett hårstrå ur mjölk". Männsikor som syndar mycket, menar den talmudiska Rabbi Tsadok haKohen, fastnar i de fysiska njutningarna så pass att när de ska dö har själen svårt att släppa taget. Det blir som att dra en tistel ur fårull. För andliga människor är dödsögonblicket utan ånger eller smärta när själen återförenas med dess källa.
- När det var dags för Moshe att dö försökte Gud skicka flera olika änglar att hämta Moshes själ från hans kropp, men ingen ängel ville ta Moshes liv. Tillslut fick Gud själv komma ner för att hämta själen. Gud sa till den lilla själen "Min dotter, jag har bestämt att du ska vistas i denna kropp i 120 år och nu är den sista stunden kommen. Avlägsna dig från Moshe nu. Dröj nu inte kvar. Kom." Hon (själen) svarade: "Världens härskare, jag vet att Du är alla väsens Gud och Herre över alla andar. Du har skapat mig och placerat mig i denna kropp för 12o år sedan. Finns det en kropp i denna värld som är mer renhjärtad än Moshes? Jag älskar honom och vill inte lämna honom." Men Gud sa: "Lämna honom och Jag tar dig med till himlarnas högsta himmel och placerar dig under Min egen tron brevid Keruvim och Serafim (keruberna och seraferna)." Då kysste haKadosh Baruch Hu (Den helige lovad vare Han) Moshe och med kyssen tog Gud själen. Därför står det על-פי יהוה - al pi Adonaj.
Jag avslutar inlägget med en Midrash som får mig att gråta varje gång jag läser den. Dessa är Torahns sista verser:
Aldrig mer har det i Israel framträtt en sådan profet som Mose, som Herren mötte ansikte mot ansikte: minns alla de tecken och under som Herren sände honom att göra i Egypten, med farao och hela hans hov och hela hans land, och alla de skräckinjagande stordåd som Mose utförde med sin starka hand i hela Israels åsyn.
När Moshe dog grät Gud. En ängel vågade sig fram och frågade:
"O, Världens härskare! Varför sörjer Du för Moshe? Om Du höll honom så kär kunde Du väl ha låtit honom leva - Du som är Härskare över liv och död."
"Det är inte för Moshes skull som Jag gråter" svarade Gud. "Det är för Israel. Hur många gånger har inte Israel gjort Mig vred, men var gång bad Moshe till mig å deras vägnar och stillade min vrede. Vem kommer att försvara dem så som Moshe mot Min vrede?"
Kol tuv,
Hej!
Helgerna duggar tätt denna månad och eftersom det är Chag (helg då man håller i stort sett alla Shabbatregler) kan jag bara arbeta och blogga på mellandagarna (halva måndag, torsdag och fredag).
Jag tar chansen och skriver lite om veckans Torah-läsning, som är inte en Parasha som sådan, utan en särskild läsning för Shabbat Chol haMoed Sukkot, dvs. en Shabbat infaller under den veckolånga Sukkot-helgen.
Vad är Sukkot? Jag har inte hunnit skriva något om det och det är väl synd, eftersom det anses vara en av våra viktigaste och gladaste helger. Då kan jag tipsa er om Akiva, på bloggen Att vara jude, som skrivet ett riktigt fint inlägg om Sukkot.
Under Sukkots första två dagar, som är Chag läser man ur Torahn flera stycken som rör just helgen och dess påbud:
På femtonde dagen i sjunde månaden, när ni bärgat vad landet gett, skall ni alltså fira Herrens högtid, som varar i en vecka.
Den första dagen är det sabbatsvila och den åttonde dagen är det också sabbatsvila. Och på den första dagen skall ni ta frukter av era finaste träd, palmblad, lummiga grenar och pilkvistar och hålla en glädjefest inför Herren, er Gud, under sju dagar.
Ni skall fira denna högtid som en Herrens högtid en vecka varje år. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled.
I sjunde månaden skall ni fira den. Då skall ni bo i lövhyddor under en vecka. Alla infödda israeliter skall bo i lövhyddor, för att era efterkommande skall veta att jag lät israeliterna bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egypten. Jag är Herren, er Gud. Vajikra (Tredje moseboken) 23:39-43
Helgen är alltså 7 dagar lång, men det är bara den första dagen (utanför Israel, de första två dagarna) som är en särskild helg då man håller en "sabbatsvila". Resten av helgen kallas för Chol haMoed - vardag inom helgen. Vad vi läser ur Torahn för Shabbat Chol haMoed är något lite annorlunda. Faktiskt väldigt annorlunda och i min mening väldigt mycket mer spännande.
Scenen är berget Sinai. Folket har kommit ut ur Egypten bara några månader innan, tagit sig igenom det delade Jam Suf (Sävhavet) och nått Sinaiberget där Gud uppenbarar sig för dem alla och ger dem De tio budorden. Nummer två på listan är just "Ni ska inte ha några gudar vid sidan av mig".
Moshe går upp på berget för att hämta stentavlorna (eller kanske hela Torahn, om man följer den klassiska tolkningen) och är borta i 40 dagar och 40 nätter.
Folket, som varit med om en hel del omvälvande händelser de senaste månaderna har lite svårt att svälja idén om att Gud är osynlig, allsmäktig och exklusiv. Och nu, när dammet har lagt sig, försvinner killen som sålt dem detta koncept också. Det visar sig vara en ohållbar situation.
När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten." Shemot 32:1
Aharon, Moshes bror, ger efter för trycket och samlar in folkets guld. En tradition, som försöker försvara Aharons heder, menar att han hoppades att folket skulle tveka när han ville ta deras värdesaker ifrån dem, men när den bluffen misslyckades hade han inget val - han tillverkar en kalv i renaste guld.
Folket dansar kring den och ropar "Detta är vår gud som fört oss ut ur Egypten!"
Gud uppskattar det inte. Efter allt vad Gud gjort folket, så bryter de mot hans bud och tackar en nyskapad staty för deras frihet. "Moshe, se vad DITT folk har gjort!" säger Gud. "Jag gör mig av med dem och börjar på nytt med dig." Moshe, i sin ödmjukhet, vill inte gå med på detta. "Vad skulle egypterna säga om en gud som skickar de tio plågorna och delar på havet för att befria ett folk för att sedan förinta dem ute i öknen?" Guds vrede lägger sig.
Sedan går Moshe ner, slänger stentavlorna i marken så att de går sönder och skäller ut folket efter noter. Han smälter ner guldkalven, blandar det med vatten och tvingar dem att dricka det. När folket visat ånger och gjort bot går han tillbaka upp på berget i 40 dygn till för att hämta ny stentavlor.
Där börjar Torahläsningen för Shabbat Chol haMoed Sukkot. Moshe, efter att ha tjänat Gud troget ett bra tag har en ovanlig önskan:
Mose sade till Herren: "Du säger att jag skall leda detta folk på dess väg. Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig, fastän du har sagt att jag står dig nära och att jag har din gunst. Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer; då kan jag lära känna dig och behålla din gunst. Och kom ihåg att folket är ditt folk." Herren svarade: "Jag skall själv gå med er, så att du slipper oroa dig." - "Om du inte själv går med", sade Mose, "så låt oss få stanna här. Hur skall man kunna veta att jag och ditt folk har din gunst om inte du går med oss, så att jag och ditt folk utmärks framför alla andra folk på jorden?" Herren svarade: "Jag skall göra vad du ber mig om, ty du har min gunst och du står mig nära." Mose sade: "Låt mig få se din härlighet!" Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot." Han fortsatte: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." Sedan sade Herren: "Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se." Shemot 33:12-23
Moshes önskan är att få träffa Gud ansikte mot ansikte, men det går inte. Gud, eller Guds koncentrerade essens är för farligt för en dödlig att utsättas för. Moshe skyddas av Guds hand i en spricka i berget medan Gud passerar förbi. Då ska Moshe få se Achoraj, som här översätts med ryggen, men egentligen betyder "det som är efter mig". Jag tänker mig att skimret hänger kvar i luften när Gud passerat och det är detta som Moshe får se.
Bara detta märker honom för evigt. Det står att när Moshe kommer ner chockas folket av hans utseende - det kommer Karnajim från hans ansikte. Karnajim kan översättas med två vitt skilda ord: antingen horn eller strålar. Det är ganska vedertaget att texten menar att det strålade om Moshes ansikte efter att ha sett Guds efterskimmer, men den ursprungliga kristna översättningen använde ordet horn, dvs. Moshe hade horn när han kom ner från berget.
Det förklarar Michelangelos staty av Moshe:
Jag har alltid älskat denna korta avsnitt. Moshes längtan efter att få se Gud, Guds ömsinta skyddande av Moshe i bergssprickan. Det är så intimt och rörande.
Varför läser vi just detta på Sukkot? Jag är inte riktigt säker, men i nästa kapitel, som vi också läser hugger Moshe ut nya stentavlor och får även 10 nya bud, som vissa menar är en helt annan version av De 10 budorden.
Dessa budord har en helt annan karaktär och riktar sig mer på det rituella och relationen mellan människan och Gud, mer än de budord som vi hänvisar till, där mord, stöld och lögn förbjuds.
Bland annat står det om de tre vallfärdsfesterna som vi ska fira varje år: Pesach, Shavuot och Sukkot.
På söndag hoppas jag hinna skriva lite Sukkot humor också!
Shabbat shalom och moadim lesimcha,
annat perspektiv:
