Parashat Matot-Masei - Pengarna eller livet?

Hej!

I förra veckans Torahläsning, dubbelavsnittet Matot-Masei, läser vi i kapitel 32, hur Ruben och Gads stammar, och en del av Menashes stam kommer till Moshe med ett förslag.

På kartan till höger kan du se på ett ungefär, hur israeliterna vandrade från Egypten genom öknen till Kanaan, dagens Israel. De vandrade runt Döda havet och kom in i landet österifrån, genom att korsa Jordanfloden.

Nu kommer dessa 2,5 stammar till Moshe och förklarar att de tycker att de har marscherat länge nog. De tänker inte följa med folket in i Kanaan.

Nechama Leibowitz, som alltid har underbara analyser i sina kommentarer, skriver att detta möte mellan Moshe och dessa 2,5 stammar är ett möte mellan två helt olika världssyn, Moshes andliga perspektiv och dessa stammars materialistiska världssyn. I kompromissen som de två parterna hamrar ut lyckas Moshe på ett subtilt sätt få dem att se situationen från sitt eget perspektiv.

Det första vi får läsa i kapitlet är en bra introduktion till stammarnas mentalitet:

Rubeniterna och gaditerna hade gott om boskap, väldiga hjordar. De såg att Jasers och Gileads områden lämpade sig för boskapsskötsel.
Då gick de till Mose, prästen Elasar och menighetens hövdingar och sade: "Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon, det land som Herren har underkuvat åt Israels menighet, lämpar sig för boskapsskötsel, och vi, dina tjänare, har ju boskap.
Och de sade: "Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."
Bamidbar 32:1-5

Leibowitz uppmärksammar flera saker i texten. Först så är det tydligt vad som fångar rubeniterna och gaditernas intresse: boskap. Det nämns två gånger i första versen och de nämner det två gånger till när de talar till Moshe.

Sen har vi ett extra vajomru - ויאמרו, "och de sade" som verkar helt överflödigt. Varför måste deras tal till Moshe delas upp med ett extra "och de sade" i mitten? (De svenska översättarna skriver om meningen och drar till med en "... fortsatte de..." för att förklara det onödiga ordet.)

Leibowitz har en annan förklaring. Hon tänker sig att stamledarna kommer till Moshe och förklarar sin situation för honom, men han är föga imponerad av att de har hittat områden som lämpar sig för boskapskötsel. Har hela den 40-åriga vandringen från slaveriet i Egypten till självständigheten i Guds förlovade land, med alla mirakel och mottagandet av Torahn på vägen, bara varit en ekonomisk fråga för dessa människor?!

De vet att de ber om mycket, men hoppas att Moshe ska förstå. Kanske kommer han att fylla i det de själva inte riktigt vågar säga, att de inte vill fortsätta med resten av folket. Men Moshe säger inget. Han förstår vad de håller på att be om, men han tänker inte hjälpa dem på traven.

Därför står vajomru - ויאמרו, "och de sade" igen, följt av deras formella önskan:

"Om vi äger din välvilja låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan."

Då brister det för Moshe:

"Skulle ni stanna här, medan era bröder drar ut i krig?!"

Det har inte varit en lätt resa för folket och ej heller för Moshe. De har tvingats ut i krig mot yttre fienden, inre fienden har startat revolt mot Moshe och Aron och flera gånger har israeliterna ifrågasatt hela projektet och längtat tillbaka till det ansvarslösa och relativt trygga livet som slavar i Egypten.

Moshe kan bokstavligen se mållinjen nu (Jordanfloden) och fast han inte kommer själv att korsa den är det fortfarande hans ansvar att hålla ihop folket så att Joshua, hans närmaste man och efterträdare, kan leda dem allihopa in i det land som Gud har lovat dem. Ruben och Gads stammars önskan hotar nu att smula sönder den känsliga balansen och lugnet som råder mellan stammarna inför uppgiften de har framför sig:

Hur kan ni avskräcka israeliterna från att gå över floden in i det land som Herren har gett åt dem?

Och Gud då? Flera gånger har Gud fått nog av folket och velat göra sig av med dem. Den enda som lyckade övertala Gud att inte ge upp var just Moshe, men Moshe vet att Gud inte förlåter vad som helst, speciellt inte så här nära slutet:

"Om ni avfaller från honom och han ännu en gång lämnar kvar Israel i öknen, drar ni undergång över hela detta folk."

Stammarnas representanter börjar förhandla med Moshe för att lösa problemet, men i deras förslag framkommer det några stora blinda fläckar när man tittar på hur Moshe sen svarar på deras förslag. Jämför man förslaget sida vid sida med svaret, vilket är en metod som Nechama Leibowitz är känd för ser man tydligt vad problemet är:



Stammarna såg situationen som en enkel förhandling - de får något och resten av folket får något. De bidrar militärt till folkets behov och då får de bo på den plats de har själva valt.

Moshes perspektiv är något helt annat. Han menar att deras ansvar är inte gentemot sina bröder, utan till Gud. Det är tack vare Gud som de ens har kommit till den plats de nu vill leva på. Det är Gud som besegrar fienden och fördelar landet.

Det är även en till sak som skiljer stammarnas världssyn från Moshes - deras prioriteringar.

"Vi tänker bygga fållor här till våra hjordar och städer åt våra små...", säger de självsäkert. Moshe säger inte emot dem, men ändrar om ordningen i sin sammanfattning: "Bygg städer åt era små och fållor åt era får, och gör också i övrigt som ni har sagt.”

Fattar de vinken?

Gaditerna och rubeniterna svarade Mose: "Herre, dina tjänare skall göra som du har befallt. Våra barn och våra kvinnor, vår boskap och alla våra lastdjur stannar kvar i Gileads städer, men vi, dina tjänare, alla som är rustade till strid inför Herren, skall gå över Jordan för att delta i kriget, så som du har sagt, herre."
Bamidbar 32:25-27

Ja, det verkar så. Nu sätter de barnen och kvinnorna framför boskapen och erkänner att det är inför Herren som de strider och avslutar med "så som DU har sagt, herre".

Det är lätt att förlora perspektiven i livet. Vad är det viktigaste och vad kommer i andra hand? Vi löper alltid risken i vår strävan efter trygghet och materiell välstånd att börja tro att allt grundar sig på det, men har prioriterar vi inte våra närmaste och vårt andliga välstånd har allt det andra inte någon betydelse.

Låt oss hoppas att när våra värderingar blir skeva att vi har någon som Moshe som på ett subtilt sätt får oss att inse vad som är det väsentliga i livet.

Kol tuv,

Parashat Matot-Masei - mer på söndag!

Hej!

Idag avslutar vi Bamidbar, den fjärde moseboken, med ett dubbelavsnitt, Parashat Matot-Masei.

Matot har tre delar:

1. Lagar om svurna eder (viktigt för det var så man "skrev" kontrakt människor emellan, när de flesta inte var läs- och skrivkunniga) - kapitel 30
2. Gud befaller ett "heligt" krig mot Midianiterna - kapitel 31
   
3. Förhandlingar mellan Moshe och de 2,5 stammar som vill bosätta sig på Jordanflodens östra bank och därmed inte vill följa med resten av folket över floden, in i Kanaan - kapitel 32
   

Masei har fyra delar:

1. En summering av den 40-åriga vandringen, dess dramatiska händelser och alla de boplatser som de besökte på vägen - kapitel 33
   
2. Det förlovade landets gränser från norr till söder, från öst till väst - kapitel 34
   
3. Levis stams områden och städer. Dessa ska vara skyddsstäder som ska etableras när folket bosätter sig i Kanaan. Dit kan människor som har oavsiktligt dödat en annan människa söka skydd undan den dödes familjs hämnd - kapitel 35
   
4. En genomgång av Tselofechads döttrars lag och hur den ska fungera i praktiken - kapitel 36
   

Det finns mycket att skriva om, men tiden har runnit iväg och jag hinner inte skriva om något innan Shabbat börjar.

På söndag ska jag skriva klart två inlägg, ett om stammarna som vill stanna öster om Jordanfloden och ett om lagändringen som Tselofechads döttrar fick till stånd, så kolla in bloggen på söndag.

Under tiden önskar jag er alla en riktigt trevlig och vilosam Shabbat!

Shabbat shalom,

Parashat Pinchas - Det är en fråga om ifrågasättande!

Hej!

Här har ni min bror, Jeremys predikan på Parashat Pinchas. Han kommer att hålla den imorgon lördag i Stora synagogan i Stockholm, om ni har chans att höra honom. (Förra året skrev jag om mitt eget sätt att tolka berättelsen om Pinchas i inlägget Pinchas - Passionens pris. Ni kan jämföra de två tolkningarna. Vi är inte långt ifrån varandra i vårt sätt att tolka texten, men det är alltid de små nyanserna som är intressanta!)

Hej!

På den här resan till Stockholm har jag med mig min hustrus familj från USA. Och eftersom det är deras första besök till Stockholm så har vi självklart varit duktiga turister och besökt museum, restauranger och stadsdelar. Ett av besöken som uppskattades mest var faktiskt här i synagogan, där församlingens guide, Eva Aperia, berättade både om själva byggnaden och om judarnas historia i Sverige.

Men trots att det var väldigt intressant så var det också lite bekymmersamt, då vi fick lära oss mycket om den växande anti-semitismen i Sverige och om fördomarna mot Israel. En av kommentarerna som fastnade i huvudet på mig och som stör mig rätt mycket var när Eva berättade att hon hört folk säga, “jag tycker inte om judar, men dig tycker jag om.”

För det är ofta så med fördomar och rasism att det grundar sig i generaliseringar. Man säger att en hel grupp tycker si eller så, de är alla på detta viset, och såna gillar jag inte. Oftast har man knappt haft kontakt med dessa människor innan man uttalat sig om hur de alla beter sig.

Just för att vi vet att dessa generaliseringar förekommer, och att vissa människor lätt ser på alla judar på samma vis, kan vi ibland bli nervösa när Toran kommer med sina kontroversiella berättelser.

Den här veckan har vi just en sån obekväm berättelse, där en israelit beter sig på ett vis, och får beröm av Gud och av Toran, men vi själva kanske inte håller med. Får vi göra så? Får vi tycka olika, och får vi ha en annan åsikt än den som förespråkas i bibeln? Låt oss undersöka...

I slutet på förra veckans toraläsning såg vi hur israeliterna lät sig förföras av moabitiska kvinnor, och just när det verkade som om de lärt sig av sina misstag och Guds ilska höll på att avta, så går en israelitisk man och en midianitisk kvinna (och midianiterna, som vi alla ju vet, är inte mycket bättre än de där lömska moabiterna...) in i ett tält tillsammans mitt framför menigheten. Moses och Joshua står och ser på och vet kanske inte vad de ska göra, och just då går Pinchas, Arons barnbarn fram och, med sitt spjut, dödar båda syndarna samtidigt!

Vi som läser detta, vi är nog lite förskräckta. Visst hade Gud sagt att det var en synd att beblanda sig med dessa kvinnor, men att överilat och ilsket mörda två människor, DET måste väl ändå vara en värre synd? Hur kommer Gud att reagera på detta?

Och som en god och spännande bok alltid gör, slutar förra veckans toraavsnitt där, och vi var tvungna att vänta tills idag för att se hur det slutar. Men nu visar det sig att Gud prisar Pinchas handlingar!

Vi läser vad Gud säger:

Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse.
Bamidbar (4 moseboken) 25:11

Det är nu som vi börjar oroa oss för hur andra kommer att läsa detta. De kommer att se oss som fundamentalister, radikaler!

Men det som de missar här är att Toran inte är en bok som bestämmer hur vi ska handla. Vi judar har inte levt efter Torans exempel på ganska länge. Det visste ni kanske inte, va? Det är istället så att vi läser Toran genom rabbinernas vägledning. Annars skulle vi bestraffa den som inte höll sabbaten med döden, eller kanske äga slavar och ha fyra fruar. Toran, för oss, är bara grunden för vårt levnadssätt, och beskriver mest vår historia och våra förfäders liv.

Visst läser vi också Toran för att lära oss om värderingar och synsätt, MEN inte på det sätt många tror. Vi läser den inte blint, och accepterar inte allt Toran säger. Vi kommenterar, vi ifrågasätter, och vi svarar tillbaka.

Låt oss granska berättelsen om Pinchas en gång till. Visst står det att han mördade dessa människor, och visst står det också att Gud prisade handlingen. Men vad mer står där? Och hur läste egentligen rabbinerna denna text?

Först och främst så agerade Pinchas i förra veckans toraläsning, och belöningen kommer inte förrän veckan efter. Den rabbinska kommentatorn Moses från Coucy tolkade detta och sa att sådana här hätska handlingar bör inte belönas omedelbart. Visst finns det rum för passion och entusiasm i religionen, men ibland kan det gå till överdrift. Vi måste vara vaksamma och försiktiga när vi låter folk bli för upphetsade, och avvakta innan vi berömmer dem.

Jag vet inte om den här tolkningen löser alla våra problem, men det är en början. Och det finns annat som är fascinerande också.

Nu är det så att texten vi har nerskriven i själva torarullen är väldigt, väldigt gammal, och varje gång vi skriver en ny Tora skrivs den på samma sätt. Och om ett ord är felstavat (vilket faktiskt har hänt en hel del) så skrivs varje torarulle med samma misstag på samma plats. Förutom misstag så har vi också andra fenomen som förs vidare från torarulle till torarulle. Och två av dessa har vi här.

I den vers jag tidigare läste ser vi den ena. Namnet “Pinchas” skrivs på hebreiska med bokstaven “yud,” och den bokstaven står ibland också för Guds namn. I just den här versen är bokstaven förminskad, och rabbinerna tolkade detta som ett tecken att när vi agerar på detta sätt, när vi tar religionen, etiken, och någon annans liv i våra egna händer, då är Guds närvaro förminskad.

Och i följande vers står det att Gud gav Pinchas en “brit shalom,” ett “fredsförbund.” Men ordet “shalom,” “fred,” här skrivs annorlunda. Bokstaven i mitten skrivs alltid bruten, alltså med ett hål i mitten. Och rabbinerna är på plats igen med en insiktsfull tolkning. En sådan fred, säger rabbinerna, som man åstadkommer med våld och aggressivitet, det kommer alltid att vara en ofullkomlig och bruten fred. Och den kan aldrig bestå.

Vad svarar man då när rasister, anti-semiter, eller ateistiska humanister läser om Pinchas och säger att vi religiösa är fundamentalister?

Jo, att Toran inte fungerar på det viset. Jag kan inte svara för alla religiösa grupper, men i den här församlingen och där jag är rabbin i USA så bjuder Toran in till dialog. Religion i allmänhet har missförståtts väldigt ofta. Det är inte meningen att vi ska läsa dessa texter och göra precis som människorna i bibeln gjorde.

För någon månad sedan träffade jag en församlingsmedlem som sa till mig, “Du, de här kontroversiella historierna i bibeln, det är väl så att du skippar dem i dina predikningar, eller hur? Sånt här kan man inte tala om med folk i synagogan!”

Jag sa till honom att så är absolut inte fallet. Det är dessa historier, om t.ex. Pinchas, som får folk att tänka på religion och som provocerar till samtal. Jag som rabbin vill helst av allt att folk ska tala om judendomen, att de ska tycka till och ha en åsikt. Då betyder religionen någonting, och Guds ord har en roll i deras liv, även om de inte håller med om alltihop!

Folk kommer alltid att ifrågasätta vår religion och våra värderingar. Men vi kan inte vända ifrån och ignorera dem. Just som Toran inbjuder till dialog och vill få oss att reagera, så ska vi bjuda in andra, och engagera även dem i en diskussion om vad som menas med att vara jude.

Men när ni känner den judiska entusiasmen välla upp, se till bara att den inte svämmar över som med den där Pinchas...

Shabbat shalom!

Krossade murar och krossade stentavlor

Hej!

Imorgon är det också fastedag - שבעה עשר בתמוז - Shiva Asar beTammuz (som betyder den sjuttonde dagen i månaden Tammuz), en mindre fastedag i den judiska kalendern.

Jag skrev om den förra året också, men jag skriver lite mer nu:

Shiva Asar beTammuz markerar början på den tre veckor långa sörjeperioden som kulminerar i den mörkaste dagen på det judiska året, תשעה באב - Tisha beAv (den nionde i månaden Av). Religiösa judar fastar (avhåller sig helt från mat och dryck) från soluppgång till solnedgång under Shiva Asar beTammuz och fastar ett helt dygn (solnedgång till solnedgång) under Tisha beAv.

De tre veckorna mellan dessa två fastedagar ska man inte raka sig, inte spela musik, inte ha fest och andra saker som vi gör för att visa att vi sörjer. Varje Shabbat läser vi också en haftarah (en del ur profetböckerna) där profeten Jeremiah (se bilden) fördömmer det judiska folket för deras synder och varnar dem med att snart kommer Gud tillåta förstörelsen av Templet (i Jeremiahs fall var det första templet han syftade på).

Dessa traditioner har som syfte att återskapa känslan av sorg och olycka för att verkligen reflektera över det hemska som har drabbat vårt folk. Att som judar återkoppla till vårt förflutna är mycket viktigt och stadgar oss i nuet. Jag skriver mer om historiens betydelse för oss idag, i mitt inlägg om Tisha beAv från förra året: Årets mörkaste dag.

På Tisha beAv sörjer vi bland annat förstörelsen av både det första templet (år 586 f.v.t.*) av babylonierna och det andra templet (år 70 v.t.*) av romarna.

Shiva asar beTammuz är dagen då romarna, efter år av belägring, bröt sig igenom Jerusalems murar. Det är början på slutet för staden och templet.

Fast Judéen fortfarande räknades som centrat för judisk liv i mer än 300 år efter templets förstörelse är detta religiöst sett början på den judiska exilen. Jerusalem, det judiska folkets geografiska hjärta blev av romarna en förbjuden plats för judar.

Staden fick ett nytt namn, Aelia Capitolina, ett latinskt namn som signalerade att detta var bara en anonym huvudstad för regionen. Som en vidare förnedring av judarna, fick regionen, som hade hetat Judea, ett nytt namn, den också. Romarna letade sig tillbaka i den judiska historien och grävde fram namnet på folkets ärkefiender under bibelns tid, filistéerna. Det var ett folk som inte längre fanns kvar, men som fick ge namn åt det nya avjudaiserade området - Palestina. Det kan i vart fall inte förnekas att historien verkar ha ett ganska svart sinne för humor...

Titusbågen i Rom skildrar hur judiska fångar och romerska soldater marscherar på Roms gator med Templets skatter, bl.a. menorahn.

Förra året ledde jag en väldigt bra studiedag på församlingen på just Tisha beAv. Vi tittade då på en dramadokumentär från BBC, från en serie om romarriket. Detta avsnitt handlade just om kriget mot judarna.

Jag har klippt ut den bit som handlar om hur de bröt sig igenom murarna. Jag satte upp den på YouTube och ni kan se den här. Nästa bit kommer på nätet strax före Tisha beAv.




Juden som reser med romarna är historikern Josephus Flavius, Josef ben Mattityahu (se bilden), som började som befälhavare för en judisk garnison, mot Rom, men han insåg snabbt att romarna skulle aldrig besegras. Han överlämnade sig till den romerska hären och åkte med dem resten av kriget som konsult och diplomat.

Josephus demoniserades naturligtvis som en hemsk förrädare, men hans mål var att försöka rädda så många judar och så mycket av Judéen från total förstörelse. Han misslyckades med att rädda Jerusalem och bosatte sig i Rom efter kriget. Där utmärkte han sig speciellt som historiker och han skildrade judarnas historia och hela det romersk-judiska kriget i sina verk. Hela denna del av TV-serien är baserat på hans verk.

Den rabbinska traditionen, vars historiebild kan liknas vid en spiraltrappa, menade att olycksdagar är ekon av tidigare olycksdagar. Därför förklarade de Shiva Asar beTammuz till en händelse i Torahn och kunde därför förklara varför just denna dag var en tragedi för det judiska folket.

De förankrade 17 tammuz till berättelsen om den gyllene kalven, då folket förlorade tilliten till Moshe och Gud och gjorde sig en kalvstaty i guld som de dansade runt, dyrkade och sjöng:

"Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."

Shemot (2 moseboken) 32:4

Folket gjorde detta bara dagar efter att ha hört de första budorden:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Shemot 20:1-3

Gud uppmärksammar Moshe, som har tillbringat 40 dagar uppe på Sinaiberget, där han hämtat stentavlorna, att folket har helt tappat greppet. Nu måste Moshe ner för att ingripa och återställa ordningen.

Då Moshe kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
Shemot 32:19-20

Vill ni ha er guldkalv ska ni få det! hör jag Moshe säga bittert. Och vad tyckte Gud om att han hade sönder stentavlorna? Enligt en midrash berömde Gud Moshe för det. Det var den ända rätta symbolhandlingen i en sådan extrem situation.

Det var det ända rätta, men det var en tragisk situation, när människorna sjunker så lågt och kollektivt går med på en sådan villfarelse. Enligt rabbinerna var det den 16 Tammuz som de skapar kalven. Det var den 17 Tammuz som Moshe slår sönder stentavlorna och konfronterar folket med vad de har gjort.

Krossade stentavlor ur en andlig tragedi i Torahn, kopplad till krossade murar i en historisk tragedi ur historien. Visst finns det ekon i historien.

צום קל - tsom kal (ha en lätt fasta),

Gamla inlägg blir väl bara bättre med åren!

Hej!

Nu är jag verkligen på bättringsvägen efter min operation förra veckan. Jag får bara konsumera vätskor i två veckor (vatten, yogurt, soppor, safter) och sen mat i puréform (som barnmat) i två veckor. Jag tar det i små, små klunkar, eller med tesked och väntar en bra stund efter varje, men de första dagarna efter operationen, fick jag inte i mig ens en liter vätska om dagen. Jag blir proppmätt på någon deciliter. Det känns jättekonstigt, men det blir lättare varje dag.

Jag vill tacka er alla för era varma hälsningar och lyckoönskningar, det har verkligen varit värmande. Om det var några av er som sa en Misheberach för mig, så har det bevisligen hjälpt! ;)

Jag är inte riktigt igång med gamla rutiner, som bloggandet, igen, men jag försöker skriva några inlägg i veckan. Min bror, Jeremy, kommer predika även denna vecka i Stora synagogan i Stockholm, så jag ska lägga upp hans Divrei Torah (predikan) så fort han är klar med dem.

Denna vecka är det dubbelavsnittet Chukkat/Balak som vi läser och nu kommer vissa av fördelarna av att ha bloggat i ett helt år. Jag har nämligen redan skrivet en del om både Chukkat och Balak förra året, då de kom som seperata Torahavnitt.

Ni har min sammanfattning av Chukkats många olika delar i Chukkat I - En spretig historia och i inläggen Chukkat II - Vad betyder Chukkat? skriver jag om konceptet Chukkat, som är en lag som inte har någon logisk förklaring.

I Balak - Komik på biblisk nivå, skriver jag om hur berättelsen om profeten Bilaam som anlitas av kungen Balak för att förbanna det judiska folket, kan ses som en 3000 år gammal fars.

Det inlägget gav också upphov till en diskussion om mirakel och rationalitet med Akiva som fortsatte i inlägget Mirakulösa rationalister och talande åsnor, också väl värt att läsa igen.

I alla dessa inlägg kan ni också se hur mitt bloggande har förändrats från dessa första dagar av experimenterande. Tycker ni bättre om formatet som det såg ut då eller som det ser ut idag?

Kol tuv,