Darwin i Domkyrkan!

Hej!

Jag vill påminna alla om ett interreligiöst evenemang som jag är med på, imorgon, den 13 februari i Göteborgs domkyrka, kl 16-18. Det är på det spännande temat Darwin och religion!

Först en teaterföreställning och sedan en paneldiskussion. Jag är med i diskussionen, inte teatern (tyvärr). Här har ni affischen - hoppas ni dyker upp!

Affisch Darwin 13 Feb

Kol tuv,

PS. Förra gången jag informerade om detta i januari, uppstod det en interessant diskussion om judar får vistas i kyrkor. Läs den här.

Parashat Jitro - En vigsel under stormig himmel (repris)

(Jag började skriva om veckans parasha och insåg att jag höll på att uttrycka nästan precis det som jag skrev förra året! Då gör jag väl det. Inte för att jag inte har mer att säga om Jitro, men för att detta budskap är så viktigt att det verkligen tåls att repetera!)

Hej!

Hela Torahn, fram till veckans avsnitt, parashat Jitro, har varit en historia.

Gud har skapat världen och människorna i den. Guds relation med människan - denna unika varelse med fri vilja - har märkts av stora misslyckanden: Kain och Abel, Noah och Babels torn; och små framgångar: Abraham, Isak, Jakob.

Gud har etablerat kontakten med denna lilla klan med uttalade planer om att föra dem till Egypten, låta dem förslavas och sedan befria dem därifrån. Guds förhoppning är att genom denna mikrorelation, med en familj, som bli till ett folk, Guds grundläggande avsikter för mänskligheten uppenbaras, genom Torah - den gudomliga etiken - och detta folk ska föra ut det i världen.

Förhoppningen var från början att människan med den fria vilja som gåva, skulle inse vad som var rätt och fel och välja det som var rätt, men ända sedan den andra generationen av människor har det varit tydligt att planen hade ett inbyggt fel, av någon anledning väljer vi ofta inte det goda över det onda, det rätta över det som är uppenbart fel.

Det är alltså här vid Sinaiberget, mitt ute i öknen, som gapet mellan Gud och mänskligheten ska överbryggas. Här ska fröet som Gud planterade i Abraham, som har vuxit genom generationerna till ett stort och ståtligt träd, verkligen blomma ut.

Hittills har Torahn berättat denna berättelse. Nu i kapitel 20, med De tio budorden skiftar texten form och blir till lag. Hädanefter - hela sista halvan av Shemot (Andra moseboken), hela Vajikra (Tredje m.b.), halva Bamidbar (Fjärde m.b.) och hela Devarim (Femte m.b.) - är lagar och regler, rituella och juridiska, som gäller.

I boken Wanderings - Chaim Potoks History of the Jews, skriver författaren, känd för sina böcker om religiösa människor som möter moderniteten, om kapitel 19 - förberedelserna inför mötet mellan Gud och det judiska folket vid Sinaiberget:

A cloud obscures [döljer] the mountain; words obscure the event. The narrative of the Revelation on Mount Sinai is a labyrinth of dark passages that wind through abrupt turns and lurch [kränger] across sudden chasms [avgrunder]. We proceed with increasing bewilderment [förbryllelse]. The Bible seems helpless before the event, at a loss to shape it with words. We are in the presence of either the uncanny [det oförklarliga] or a ruin of failed literary creativity, or perhaps both.

Moshe befalls att samla folket, att de ska hålla sig borta från berget, de ska närma sig berget. Han går upp flera gånger för att prata med Gud, han går ner flera gånger för att prata med folket. Här förklarar Gud vad han vill med detta, Det utvalda folket:

"Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”
Shemot 19:3-6

Min dyrbara egendom, ett rike av präster och ett heligt folk - OM NI HÅLLER MITT FÖRBUND. Mötet mellan Gud och Det judiska folket är långt mer än ett tillfälle att ge dem Den gudomliga etiken. I judisk tradition liknas detta vid en vigsel. Gud och folket sluter ett evigt förbund, men där Gud håller sin del av kontraktet ("min dyrbara egendom"), om vi håller vår del ("ett heligt folk som håller Guds förbund").

Det är en vigsel med mörka undertoner, under en stormig himmel, för oss läsare för vi vet hur det kommer att gå (läs Judendomens mörkaste dag, samt Tragedier då och nu).

Så är det, när människan och Gud möts. Ibland blir det ett tragiskt misslyckande, men ibland lyckas vi att nå himmelska höjder, om bara för en liten stund. Och tänk, vad vore världen utan Torahn och utan det judiska folket?

Kol tuv,

Läs också Jitro I - En mans rättvisa och Jitro II - Att vara gift med sitt jobb.

Parashat Beshalach och Tu biShvat

Hej!

Denna shabbat är det också Tu biShvat - trädens nyår. Jag ordnar och håller i en middag på församlingen, så jag har inte hunnit skriva något, men jag kan falla tillbaka på det jag skrev förra året, både om helgen och om veckans parasha, Beshalach.

Tu biShvat - en trädig helg med många grenar

Beshalach I - Tre ord från en unik rabbin

Beshalach II - inga genvägar

Beshalach III - ett dramatiskt klipp med en magstark midrash

Shabbat shalom och Tu biShvat Same'ach!

Ett stort tack till Ilmar Reepalu!

Hej!

Ilmar Reepalu, socialdemokratisk kommunalråd i Malmö, stadens "starke man" har intervjuats i tidningen Skånska dagbladet, som en del av deras artikelserie om antisemitism i Malmö. Några märkvärdiga citat ur intervjun:

• "Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda." (läs UNT:s förträffliga definition av sionism - andra stycket på sidan och Skånskans egen ledare om hur deinitionen av ordet sionism har vantolkats och förvanskats av Israels fiender)
  
• "Det var totalt oproportionerligt våld från Israel under Gazakonflikten. Det är en varböld förstås."
• "Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler." (Det var en tydligt uttalad demonstration för fred.)
  
• "Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten." (Får muslimer uttala sig fritt om konflikten?)
  

Reepalu har starkt kritiserats för sina uttalanden på vissa håll (UNT, Sydsvenska dagbladet, Newsmill 1, 2, 3, 4), men från andra håll har det varit helt tyst (andra socialdemokratiska politiker!, DN, Aftonbladet). Jag hoppas att någon av dessa tidningar ska skriva något om denna intervju.

Själv vill jag skicka ett stort, varmt tack till Ilmar Reepalu!

På 65-årsdagen för Auschwitz befrielse, den dag som kommit att bli den internationella förintelseåminnelsedagen, så illustrerar denna framstående sydsvenska politiker lite om hur det måste ha känts att vara jude i slutet av 20-talet och början av 30-talet i Tyskland.

En hel artikelserie beskriver antisemitism i Malmö och ändå så säger stadens ledande politiker att judarna bär själva skuld för antisemitismen och att de borde hålla käft och lyssna på muslimerna. När detta kommer från framstående politiker, inte bara tokar på vänsterns och högerns ytterkanter, ja, då känns det som om vi är tillbaka i Tyskland strax innan nationalsocialistiska partiet, dvs. nazisterna, började öka i popularitet.

Jag menar nu inte att vi är på väg käpprakt mot en ny förintelse, men om vi ska ha lärt oss något av Förintelsen, så är det väl att se varningstecken långt innan vi kommer dit. Antisemitism, trakasserier, judar som flyr landet, fruktan för att visa sin religion och etnicitet öppet. Då måste samhällets ledare agera kraftfullt mot detta, annars lämnas än mer utrymme för någon att göra antisemitismen och annan rasism mer än mer rumsren.

Tack, Ilmar, för att du så tydligt illustrerar varför antisemitismen är ett växande problem i Malmö!

Sverige är det land jag föddes i och här har jag bott i 29 av mina 32 år på denna jord. Det finns inget land i världen jag känner mig mer hemma i, men mina känslomässiga band till Sverige har försvagats de senaste åren. Det känns som ett mer och mer ogästvänligt land för en jude att bo i, i och med den nästan totalt ensidiga mediabevakningen av Israel, de återkommande debatterna om omskärelse och kosherslakt och SD:s framfart som är så tydligt emot även den judiska minoritetens religionsfrihet.

Allt oftare frågar jag mig själv "Är detta det land jag växte upp i? Va fan gör jag här?" Det är smärtsamt att känna en sådan växande främlingskap till Sverige, men varje gång något sånt här händer blir ställningstagandet mindre smärtsam och mer ett enkelt konstaterande.

Så ännu ett tack, Reepalu, för att du dövar den smärtan lite mer.

Resten av Skånskans artikelserie hittas här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och Skånskans chatt med Reepalu; Svd; Expressen/Kvällsposten 1, 2 (Paulina Neuding); Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5;

En komikers version av skapelsen

Hej!

Här har ni något roligt från komikern Ricky Gervais, där han tolkar skapelseberättelsen, från Bereishit, första moseboken.



Föga förvånande har jag inte samma tolking av Bereishit. Jag tror på evolutionsteorin och att Torahns version är en symbolisk, poetisk skildring av världens skapelse, inte att tolkas bokstavligt.

Jag är också rätt övertygad om att Edens lustgård var där för att testa om Adam och Eva kunde vara olydiga mot Gud - dvs. bevisa att de hade fri vilja - genom att äta av frukten. När de gjorde det behövdes inte Eden längre och de hänvisades till den kalla hårda verkligheten.

Men inget av detta gör att jag uppskattar Gervais komedi mindre...

Kol tuv,